Skönhetsvärldens fångar

Bertil Malmberg

Dårarna

»Jag vet ej, vad de känna, vilka ting
de söka, där de röra sig i ring,

och icke, vad de tänka, där de stå
stilla, medan molnen gå.

— Den förste är en maharadjas son
av Ingenstädes och av Långtifrån.

Den andre heter greven av Chambord.
– Den tredje fyller tusen år i år.

Den fjärde är en kostbar vas
av idel genomskinligt glas,

där någon obeskrivlig hand
kanhända sätter ned en ros ibland.

Och de ha var och en sin värld och rymd,
för alla andra ögon skymd,

med egna månars makt och trolleri
och egna vintergator däruti.

— För länge sedan, några korta år,
dem lyste samma sol som vår,

och samma dag till deras kind sig slöt
och samma tid i deras timglas flöt.

— De hade samma plåga – samma skri
och samma styckeverk av lust som vi.

Ja, deras liv var både ljuvt och svårt
med mycken ofullkomlighet som vårt.

Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström

att bygga åt sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.

Och han som är en maharadjas son
förtömades som vid ett helgerån,

när modern smekte med sin grova hand
hans ädla, marmorbleka kind ibland.

Och han som är av frankiskt kungablod
led bitter vånda i den hökarbod,

där över gryn och mjöl och snus
han skymtade bourbonska liljors ljus.

Och han som fyller tusen år
och vet hur tidens tomma molnvärld går

fann tidigt dvärgamödan alltför bråd
och lade undan syl och tråd.

Och han som är en kostbar vas,
ett ädelt ting av genomskinligt glas,

gick bort från henne, som han hållit av.
För litet skär var gåvan, som hon gav,

och hennes kyssar – hennes varma ord
för mycket fläckade av synd och jord.

Så gledo de allt längre bort.
De stodo gränslöst fjärran inom kort.

De stodo bundna av en magisk ring,
och allt föll sönder runt omkring,

Och tingen voro liksom utan klang
och utan syskonskap och sammanhang,

och ingenting var längre fast,
och själva ljuset var en sträng som brast –

Där stå de nu. Men ringen som dem band
har vidgat sig och blivit himlarand,

och ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän där innanför.

De äro helt sitt eget mått.
De kunna icke nås av ont och gott.

Och väktaren, som vallar dem,
han leder endast deras kroppar hem.

Oändligt fjärran därifrån
står oåtkomlig maharadjans son,

står oåtkomlig greven av Chambord
och han som fyller tusen år

och han som är en kostbar vas
av idel genomskinligt glas.

– Blott deras kroppar skrida i allén.
Kring dessa brinner höstens sken.

Och deras anstaltskläder slå
kring lemmar utan styrsel, där de gå.

Det börjar redan blåsa kallt.
Oktobers bladguld virvlar överallt.»

(Vinden 1929)

Bertil Malmbergs dikt, med dess monotont, närmast depressivt, långsamt skridande tvåradiga rytm, griper tag i mig som få andra i svensk 1900-talspoesi. Det ligger nära till hands att  – utifrån titeln  – ge den en för mig personlig tolkning men låt mig i den disciplinerade objektivitet i det estetiska som jag rekommenderar hålla mig till verket som sådant – så långt det nu är möjligt.

”För min upplevelse”, skriver Lars Gustafsson ”och jag är säker på att ni kommer att dela den, är det här en mästerlig, en av de stora svenska, kanske en av de stora europeiska dikterna”. Gustafssons analys utgör det centrala stoffet i en läsvärd, lyriskt inlevd, mästerligt koncipierad essä med titeln ”Poesi och frihet” i hans samling ”De andras närvaro” från 1995. På samma sätt som de bästa dirigenterna av ett musikaliskt verk – särskilt av det egna verket – ofta själva är kompositörer (Stravinskij, Bernstein, Britten och varför inte Hugo Alfvén), tolkas poesi gärna känsligast och mest insiktsfullt av andra poeter. Med denna speciella förtrogenhet mellan poeter i åtanke ger jag längre fram också utrymme för Johannes Edfelts utomordentligt inspirerade, ja närmast suggestiva tolkning av Bertil Malmbergs dikt.

Lars Gustafsson var ju också filosof och hans essä utmynnar i en vidare filosofisk diskussion som jag i stort sett förbigår här. Jag håller mig således främst till diktens poetiska kvaliteter men zoomar även in bilden till det biografiska och vidgar perspektivet till frågan om det esteticerande livets dårskap. Ty det är vad dikten handlar om, varför en strikt ”close reading” av densamma visserligen exponerar dess skönhetsvärden – och de är som sagt avsevärda – men tjänar på att kompletteras med såväl det vidare perspektivet som med det intimt nära och samtidigt djupt liggande personliga hos Malmberg.

Först alltså detta med ”close reading”. Lars Gustafsson uppmärksammar lyhört vad han kallar den fonetiska dimensionen i ”Dårarna”- och hur väl denna är integrerad i diktens semantiska – ordens meningsbärande – dimension och dess syntaktiska – dvs ordens förening med varandra:

”Det börjar redan blåsa kallt.
Oktobers bladgult virvlar överallt”

Poeten ”lyckas på två rader ta sig igenom hela det svenska språkets vokalförråd”, observerar Gustafsson. Och än mer, de fonetiska effekterna samspelar med diktens övriga dimension, blir därmed meningsfulla, då de verkar bland annat i fördröjande syfte. Dikten strävar genomgående att ”förlänga sin existens i tiden. Slutresultatet blir en dröjande gåtfull atmosfär”, konstaterar Gustafsson som uppvisar en närmast musikalisk lyhördhet i sin läsning av dikten.

Det för mina tankar över till Camille Paglias likaledes känsligt musikaliska tolkning av Shakespearesonnetten Nr 29 som i viss likhet med delar av ”Dårarna” beskriver ett depressivt tillstånd hos skalden (i  övrigt finns naturligtvis inga direkta likheter mellan de två verken):

”When in disgrace with fortune and men’s eyes,
I all alone beweep my outcast state,
And trouble deaf Heaven with my bootless cries,
And look upon myself, and curse my fate,”

Camille Paglia fångar upp rytmen hos Shakespeare, som dock i motsatt till den i Malmbergs dikt har en ”jazzig instensitet :

”He treats sonnet structure with audacious, jazzlike improvisation, as if it weren’t even there. The sonnet re- creates an episode of severe depression that appear as all too familiar to Shakespeare (he was probably in his forties).The litanylike cadence catches us up in an obsessive menthal rhytm so that we see things as he does.”

Min poäng här är att såväl Lars Gustafsson som Camille Paglia oberoende av varandra visar hur de olika elementen i en dikt, de fonetiska, rytmiska elementen samspelar med diktens tematik och övriga dimensioner på ett sätt som gör ett poem meningsfullt på ett helt annat sätt än vad det ”normala” eller beskrivande språket kan göra. Lars Gustafsson skriver med hänvisning till poeten Hans Magnus Enzensberger, att ”poesin har flera frihetsgrader  – dvs fler tolkningsmöjligheter  – än andra former av språkanvändning” (det är i dessa frihetsgrader som Gustafssons essä egentligen utmynnar).

Tillbaka till ”Dårarna”. Det är en berättelse – om det nu är rätt ord – om en vandring, en promenad som fyra psykiskt sjuka personer, patienter på en anstalt företar i en park. Att Malmberg visste vad han berättade om framgår i klinisk detalj av en mycket intressant redogörelse i Läkartidningen för skaldens av alkoholmissbruk, stroke mm efterföljande och av andra skäl depressiva och rent psykotiska tillstånd. Malmberg, som var trettioåtta år hade alltså direkt intagits på Konradsberg då han 1928 hade återvänt från en lång kaotisk vistelse i Tyskland. Han iakttog där de andra patienterna då han regelbundet promenerade i sjukhusparken och inspirerades alltså till ”Dårarna”, som utkom ett år efter intagningen till Konradsberg.

Liksom poeterna Lars Gufstasson och Johannnes Edfelt betonar psykiatern Lars Sjöstrand i Läkartidningen att dikten tar upp den existentiella innebörden av det estetiska – eller estetiserande – livets dårskap. Men denna på personliga erfarenheter grundade uppgörelse med en världsfrånvänd ”högmodsdröm”, en flykt från det verkliga livet in i de höga begreppens idévärld får ju sin poetiska effekt genom att de länkas till just mycket påtagliga psykiatriskt kliniska tillstånd, från något statiskt stillastående i en typisk depression:

”och icke vad de tänka, där de stå
orörligt stilla, medan molnen gå”

till typisk schizofreni:

”och han som är en kostbar vas
av idel genomskinligt glas”

I sin dårskap har de gjort sig oåtkomliga, skriver Lars Gustafsson, ”och deras flykt från världen är irreversibel”:

”Så gledo de allt längre bort.
De stodo gränslöst fjärran inom kort”.

I Malmbergs fall har alltså besattheten av ett ideal, ”en högmodsdröm” lett till förlust av verkligheten. Jag erinrar mig, för att ta en något vidlyftig jämförelse, Karin Boyes tolkning av Goethes ”Seelige Sehnsucht” i ”Salig Längtan”:

”Och till dess du detta nått,
detta: dö och bliv,
vankar du som främling blott
i ett skymningsliv.”

Boyes idealistiska perfektionism leder inte till förlust av det verkliga, utan till motsatsen: enda vägen till ett sant liv genom att döda jaget! Skillnaden är ju att den dårskap Malmberg gestaltar är en följd av den feberartade, närmast extatiska estetiska , framförallt tyska idealism, grundad på nyplatonism och ytterst på Platons begreppsvärld som dominerade det senare 1800-talets litterära och filosofiska (sen)romantik. Att denna idealism ytterst leder till verklighetsförnekelse är ju – och ny hårddrar jag rejält – konsekvens av den platonska uppfattningen (om det är Platons eller platonismens uppfattning är omtvistat) att vi kan inte nå kunskap om världen med våra sinnen utan endast genom att hålla oss till  de eviga begreppens värld. Jag har diskuterat detta stoff i ett par uppsatser och jag är inte säker på att det håller i det här fallet (Platons idévärld var ju inte direkt hemvist för de sköna konsterna som sådana utan snarare tvärtom):

”….hos Sappho, hos Homer — Museions lärde fångar.”
”Det är skönhetslivets fångar som diktaren här låter belysningen falla på”, skriver Johannes Edfelt i en essä i Samtid och Framtid från 1944. Edfelt fortsätter med att citera dikten ”Sånger från sjukhuset”:

”över parkens gångar
vandra
vi vår tysta stig.
— Aldrig tala själens fångar
med varandra,
var och en en värld för sig”
Och därmed är steget inte långt till till den ”av ödslig blåst genomsusade” diktsamlingen Vinden, 1929.”

Liksom psykiatern Lars Sjöstrand går Edfelt tillbaka till diktarens egen biografi. Malmberg fick i det ”verklighetens kaos” i form av Tysklands sammanbrott efter Första Världskriget direkt erfara hur den skönhetsvärld i Schillers anda och med de rötter i den platonska idévärlden som jag hänvisade till ovan  inte kunde ”motstå stormen från denna fruktansvärda verklighet”. Till detta kommer som sagt Malmbergs alkohol- och andra djupa personliga problem.

Dikten gestaltar ”den sköna formvärldens oerhörda lockelse”, den är ett ”monument över den ideala skönhetens fångar, över dem som drivit sin lidelse bortom alla tillåtna gränser, till det extrema. Gestalterna är alla av alldeles samma art: med manisk lidelse har de hakat sig fast vid det statiska och absoluta; deras själskrafter har brustit under denna enorma ansträngningen.”, skriver Johannes Edfelt.

”Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,

att bygga åt sig ovan livets storm
ett eget rike av fullkomlig form.”

Därmed har dårarna i dikten överskridit gränsen till det psykiskt sjuka: ”Förhöjningen inom känslolivet yttrar sig i stegrad självkänsla med övermod och skrytsamhet, och ibland övergår den sjukes kritiklösa självöverskattning till verkliga storhetsidéer.”

Johannes Edfelt skrev som sagt denna diktanalys 1944. Under i stort sett samma tidsperiod arbetade Tomas Mann på ”Doktor Faustus” som liksom dårarna hos Malmberg hade förskrivit sig till en demonisk extrem skönhetsvärld och därvid gått över gränsen till det oåterkalligt avgrundsdjupa. I ”Lotte i Weimar” som skrevs vid krigsutbrottet 1939, gjorde Thomas Mann upp med de tyska extrema skönhets- ideal som framförallt representerades av Nietzsche, Schopenhauer och Wagner för att istället omsluta Goethes klassiskt humanistiska ( inte mindre men ändå ”tyglat” demoniska) värld  med vilken Mann kunde känna sig alltmer förbunden. Och Mann angriper hela den tyska nationens kritiklösa självöverskattning som tog sig uttryck i nazismen (som naturligtvis inte är en skönhetsdyrkan utan  pervertering  och de barbariska konsekvenserna av en dårskap som oåterkalleligt tagit steget över till avgrunden).

Den extrema skönhetsdyrkan som den unge Thomas Mann, liksom Malmberg – och hans Dårar” ägnat sig åt skildrades och diskuterades i romanen ”Bergtagen”, beträffande läsningen av vilken ”krävs ansenlig bildning och reflektion” skriver Harold Bloom i en av sina essäer.

Jag kommer därmed fram till en märklig paradox i denna min essä. Den skrivs alltså i ett Sverige av 2017 som genomsyras av anti-estetism, ideologisering och skönhetshat. Med andra ord: hur i all världen kan jag inbilla mig att Bertil Malmbergs dikt om sinnesjuka fångar i en extrem skönhetsvärld kan upplevas som det minsta relevant och angelägen för dagens svenska läsare? Dikten, liksom Gustafsson och Edfelts essäer måste framstå som total obegriplig för det stora flertalet läsare.

Men det är en paradox jag och de fåtal själsfränder för vilka jag skriver måste – och är vana vid att – leva med.

Johannes Edfelts tolkning av i”Dårarna” är så stark och så – vad skall jag säga ”autentisk” – att den själv når något av den poetiska storhet  som Edfelt skapar i sina egna dikter:

”Den psykologiska inlevelse skalden visar i denna dikt — en av den svenska lyrikens mest gripande, estetiskt fläckfria och samtidigt mest originella ballader — är fullkomlig. Oförglömliga, som mejslade mot horisonten, står diktens anstaltsfigurer för våra ögon. Den yttre ramen med dess dystra och frusna oktoberperspektiv korresponderar på ett hemlighetsfullt riktigt sätt med den bild av själslig förhävelse, förstelning och förfrysning som diktaren velat ge. Hisnande inblickar i själarnas djupaste bottenschakt ger en sådan dikt som denna. Vid läsningen av den erfar vi en rysning, förorsakad av de kalla vinddragen från det mänskliga själslivets gränstrakter.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s