Notering

Den förföriska Célimène

Vid mina årliga sensommarbesök i Stockholm har några av mina ända sedan studentåren goda vänner samlats med mig till en samvaro, en middag, i någon resturang på Södermalm. Det har varit för mig angenäma tllldragelser, med inslag såväl av uppfriskande diskussioner (i vilka jag vanligtvis efter två glas vin hamnat motvalls mina vänner) som tillbakablickar, med eller utan nostalgi. Mina vänner – jag har inte många – är förträffliga personer, av professionellt högsta klass, tre inom den medicinska världen och vidare en framgångsrik finansman med vilken jag umgicks nära under studenttiden. De är alla, om uttrycket tillåts, gedigna borgare, med en levnadsstil värd uppskattning eller avund beroende på ens läggning. Suveränt boende på några av de mest eftertraktade adresserna i Stockholms innerstad eller i pastoral idyll utanför staden, effektivt kontrasterande mot min hyrda tvårummare i Bangkok – då detta skrevs med en luftkonditionering som inte fungerade i den tropiska hettan och med os från stekning av torkad fisk från den grannlägenhet som hyser något så ovanligt som en aldrig leende thailändska boende ihop med en likaledes dysforisk västerlänning.

Mina vänner delar med mig smaken för konst, litteratur och framförallt musik, men våra preferenser skiljer sig i några fall avsevärt åt sinsemellan. Trots en viss fallenhet för – oftast snabbt övergående – vemod och melankoli, är min livskänsla överlag ljus och harmonisk, svarande mot det estetiska idealet i det formfulländade klassicistiska, och jag upprepar citatet från Goethes Wilhelm Meister för väl hundrade gången:

”Mäßigkeit und ein klarer Himmel sind Apollo und die Musen”

Måttfullhet, proportionalitet och en molnfri himmel. Haydns Symfoni Nr 92, Mozarts Jupitersymfoni. Solglittret över vågorna i Debussys La Mer. Igor Stravinskijs Konsert i Ess, ”Dumbarton Oaks”. Det ”solskenstvagna” Poseidontemplet vid Kap Sunion i Hjalmar Gullbergs dikt.

”Grosswetterlage Heiter”, vackert väder, är alltså att föredra. Vilket naturligtvis inte hindrar vare sig Goethe eller Mozart att rymma ansenliga mått av inre demoni.

Och inte mig själv heller.

Denna estetiska preferens svarar emellertid mindre direkt mot uppfattningen, hos åtminstone någon av mina förträffliga vänner, att tillvaron – mitt i den pastorala idyllen eller i välmående högborgerlig innerstadsmiljö – i grunden är absurd, varför man gärna söker sig mot det eruptiva, dissonanta, konfliktfyllda eller parodiska. Idealgestalter är luffarna hos Samuel Beckett. Fair enough, men här kanske kan inskjutas, att ville man ha kontakt med någon som närmast liknar en uteliggare, så fanns ju resenären från Bangkok rätt över bordet. För att ge min vän eller mina vänners åskådning rättvisa bör dock denna i sista hand, vad litteraturen beträffar, ses utifrån en intellektuell insikt om språkets begränsningar, alltså i ett vidare och djupare filosofiskt sammanhang.

I viss anknytning till nämnda absurdistiskt färgade livs- och konstuppfattning finner man ofta i de storstadskretsar som mina vänner tillhör ett inslag av lätt salongsmässig misantropi, något paradoxalt i förening med ibland politiskt kanaliserad sympati för mänskliga offer för allehanda förtryck. Man är med andra ord gärna vänster eller liberal (jag talar nu inte direkt om mina vänner). Och även denna vackra sensommarkväll kom frågan upp, varför människan till skillnad från djuren, är ondskefull utan naturlig anledning, vill plåga och döda av ren lust, utan att det är nödvändigt för att överleva.

Trogen min ljusa, optimistiska människosyn – som mest bara förmörkas då någon ondskefull västerländsk expat stulit det enda exemplaret av Bangkok Post på Starbucks –  och som sagt stärkt av en del rött vin, drog jag oförsiktigt, om än bara en passant till med Leibniz, en filosof som jag praktiskt taget aldrig förstått någonting av, möjligen beroende på att jag aldrig orkat läsa honom. Som många kanske minns från gymnasiefilosofin ansåg Leibniz att allting styrs mot det bästa, i samhället helst under ledning av en upplyst despot (Leibniz läror hade stor betydelse för det tyska samhällsbygget, särskilt det preussiska från upplysningen och framåt).

Närmare till hands hade varit att vifta med Molière och utropa: ”se, vi har en Alceste mitt ibland oss!” Det hade i och för sig varit både otaktiskt – jag har inte råd att förlora fler vänner – och opåkallat ty mina samtalspartners, med eller utan misantropi, är på basis av lång genuin livserfarenhet och människokunskap djupt reflekterande individer och liknar ingalunda exalterade salongsfigurer i en franskklassicistisk hovmiljö.

Och strängt taget är ju den fråga som ställdes vid middagsbordet högst relevant.

Hur som helst, väl tillbaka till min bokhylla i Bangkok, plockade jag fram antologin med det franskklassiska dramat och försjönk i en omläsning av Molières Misantropen. Och det var ett njutbart återseende!

För att sätta stycket i sitt sammanhang, kan man med fördel repetera professor Lennart Breitholtz utomordentliga genomgång av 1600-talets franska litteratur i Västerlandets Litteraturhistoria, del 1. Denna epok var Breitholtz specialitet och jag finner för min del att hans översikt ger mer rikhaltigt stoff och är mer nöjsamt att läsa än vad som kan inhämtas i min franska handbok. Problemet är bara att de litterära strömningar som korsar det franska litterära livet under denna period är så rikhaltiga, komplexa och inte sällan inbördes kontradiktoriska att de skulle fylla lika många sidor som Breitholz framställning rymmer – om inte annat för att göra denna rättvisa. Till bilden, för att man rätt skall förstå Alcestes misantropi och bakgrunden till Molières stycke, hör dock i hög grad den ytterst depraverade hovmiljö som av och till präglade Ludvig XIVs Frankrike. Det var litet si och så med noblessen hos den stora mängd aristokrater, särskilt på landsorten, som vuxit fram efter Henrik IVs lysande och relativt välordnade och stabila epok, och en del av dessa på mer eller mindre lösa boliner adlade figurer befolkade även hovet i Paris. Den bistre professor Breitholtz – han förhörde mig f ö på Birger Sjöbergs Konferensman i muntan på studentexamen – skräder inte orden då han nämner denna miljö.

I huvudsak är det ändå, som nästan alltid, bäst att fokusera på verket som sådant och än mer på personerna i detsamma. Ty Molière lyckas ge dem liv och karaktär i detta verk, som inte utan anledning har betecknats som ett karaktärsdrama eller dito komedi. Och detta är desto mer remarkabelt och beundransvärt som den tidens dramatik, låt vara med de rikhaltiga element som inspirerats från barock, preciositet, burlesk, pastoral etc., ändå var bundet vid det relativt strikta regelverk som hade formulerats av  den stränge Boileau.  Det är inte bara de tre enheterna som vi minns från gymnasiet, rummets, tiden och handlingens enhet, utan även ett begränsat utrymme för karaktärstecknandet, framförallt betingat av vilken klass dramats gestalter tillhör. Erich Auerbach ger i sin Mimesis en utförlig bild av dessa begränsningar som innebar att folk från de”lägre” klasserna – och det var i stort sett alla under aristokratin eller t o m under hovfolket – knappast ansågs vara värda eller ens tillåtna att porträtteras annat än som “typer” – vanligen komiska sådana – utan individuella egenskaper. Det gällde i hög grad Racines skådespel, som Auerbach främst exemplifierar med, medan Molière spelade på ett vidare, för tiden ovanligt brett och rikhaltigt mänskligt register (”se människan!”, som Lars Forssell skriver härom). Vilken utveckling hade ägde dock inte ägt rum – franska revolutionen låg slutligen i luften – då Mozart och da Ponte så utomordentligt rikhaltigt personifierar tjänstefolk, främst i kvinnoporträtten, såsom det av den underbara Suzanna i “Figaros bröllop” (betjänten Figaro själv får dock finna sig att mest vara en komisk figur)!

Men i den socialt sett relativt snäva personkrets som Misantropen rör sig kan Molières persongestaltande geni redan i franskklassicismens tidevarv spela ut sitt fulla register, och jag skall här koncentrera mig på de två kring vilka hela stycket utspelar sig:  misantropen själv, den bittre unge hovmannen Alceste och dennes heta, allt uppslukande passion för den vackra, och som skulle visa sig, lätt (?) promiskuösa hovkurtisanen Célimène.

Jag förbigår därvid i det mesta dramats underbart underhållande – vem har sagt att stor konst inte kan var just sådan, se t ex Chaplins filmer – förvecklingar och personkarakteristik i övrigt. Dit hör Alcestes brutalt uppriktiga sågning av den uppblåste Orontes av allt att döma outhärdligt pekoralistiska poem, om vilket “diktaren” dumdristigt nog efterfrågade Alcestes bedömning. Det ledde ju till att Oronte stämde Alceste för smädelse (en inte ovanlig risk för den tidens kritiker av rådande förhållanden och föreställningar). Jag ser att i Ingmar Bergmans uppsättning 1995 av Misantropen på Dramaten – där jag gärna velat vara del av publiken – var det Jarl Kulle som säkerligen effektfullt spelade Oronte. Jag förbigår även teckningarna av övriga karaktärer i dramat, såsom Célimènes “rival” Arsinoé, vars svartsjuka (och högre ålder) Célimène inte försummar att kommentera  med bitchig sarkasm, liksom den präktiga Éliante, som rent förnuftsmässigt skulle passa Alceste bättre som fästmö och hustru – vilket just tjänar att ytterligare förstärka bilden av det vilt “oförnuftiga” i Alceste passion för Célimène, Éliantes motsats. Jag förbigår i stort även att beröra Célimènes övriga beundrare – och kanske de var mer än bara beundrare – som är till för att ge krydda åt  den flörtiga unga damens förmenta promiskuitet och för dramats utveckling.

Tillbaka till huvudpersonerna:

Alcestes bittra misantropi kommer effektivt till uttryck i hans inledande monolog – den som Frankrikes litterärt bildade president Macron kan utantill – där Alceste inte bara häftigt attackerar det hyckleri, den lögnaktighet, det sedernas fördärv som råder i hans omgivande miljö, utan även fördömer sin vän Philinte, vilken Alceste beskyller för smicker av en person, som, då denne just gått “om hans namn er fråga så visar det sig snart att ni det knappast vet”. Beskyllningarna mot Philinte för att vara delaktig i den allmänna lögnaktighet och falskhet som råder i hovet eskalerar till “ att jag har slutat med att räkna er bland vänner”.

Philinte försöker hävda en kompromissens väg, “att göra om vår värld är faktiskt inte möjligt och att försöka det, det verkar bara löjligt”. Men Alceste tar inte någon dylik reson utan breder fastmer ut sig i till förakt stegrad bitterhet om inte bara hovlivet, från vilket han “vill fly bort som eremit till vilda ödemarker”, utan över hela mänsklighetens uselhet och fördärv, “varenda människa förtjänar mitt förakt”.

De båda kontrahenterna fortsätter att varva på med sina argument och till slut kommer vi fram till den person som egentligen intresserar oss – åtminstone mig – allra mest i stycket: den nyssnämnda Célimène. Hon är enligt min mening verkets absoluta centrum i det att hon representerar sinnenas, sensualitetens, skönhetens, hjärtats, erotikens företräde framför allehanda fixa föreställningar om moral, sedlighet, trofasthet, dygd. Hon representerar emellertid även allt som Alceste hatar i sin omgivande miljö, i hovlivet, hos människorna. Det ligger en underbar ironi i kärlekshistorien mellan de två – Célimène är ingalunda oemottaglig för Alcestes passion – men det är ironi med den mångtydighet och det djup som endast den äkta konsten kan ge. Det kanske sålunda är alltför lätt att tolka Alcestes motsägelsefulla kärlek till Célimène med enkelspårig ironisk reduktionism: misantropen som så vältaligt ondgör sig över allsköns falskhet, ytlighet, smicker och omoral dyrkar själv den kvinna som förkroppsligar just allt detta mot vilket han så  vältaligt predikar. Philinte för saken på tal:

“…endast Célimène förmått er intressera,
fast denna unga dam ett sätt och lynne har
som passar ej för er men väl för våra dar.
Ni själv om henne nog hört ryktets fåglar sjunger
att hon är högst kokett och har en elak tunga.
Vad kan det vara då som er förälskad gör?
i en som har allt som ni bär avsky för?
Och säg mig, hur kan ni låta bli att klandra
hos henne vad så strängt ni straffar hos oss andra.”

Célimène är alltså en ung, vacker förförisk, sexig hovkokett (hon är även innehavare av något ståtligt gods) med vissa attraktivt bitchiga drag, och Alcestes brinnande passion för henne gör honom just till den hycklare som han beskyller andra för att vara.

Alceste svarar emellertid Philinte att han är plågsamt medveten om Célimènes “ fel och brister” och – nu blir det än intressantare – att det värsta är att han ibland kan tycka “att jag blivit kär i hennes fel och nycker. Hon har förtrollat mig och därför älskar jag!”

Alceste erkänner att mot kärlekens blinda makt förmår inte förståndet kämpa.

“Men om blott någon gång jag lyckas henne vinna
skall hon förvandlas till en god och dygdig kvinna”.

Molière lyckas med andra ord inte bara gestalta den klassiska konflikten mellan erotisk passion och moralisk – eller moraliserande – deklamation och sinnenas supremati över dygden. Han går djupare i det mänskliga i det att Alceste är medveten om sin inre konflikt. Denne försöker ju inte heller dölja sitt erotiska predikament utan på moralistens sedvanliga sätt försöker inbilla sig själv och andra att hans kärlek till henne skall göra henne till “god och dygdig kvinna”. Eller med andra ord en kvinnlig spegelbild av honom själv. En första antydan om att Alcestes kärlek har ett drag av en narcissism som kanske även är det som i grunden präglar hans misantropi.

Därmed når Molière alltså ytterligare ett skikt i karaktärsteckningen av Alceste, som jag skall återkomma till. Men dessförinnan låter författaren, som den teaterman han är, oss ana en möjlig peripeti i dramat, genom att Philinte ger ord åt den reflektion vi åskådare eller läsare ofrånkomligen måste ägna Alcestes bekännelse:

“Tänk om hon innerst är en annan än ni tror,
om hennes böjelse för er är mindre stor
än vad ni hoppas på…”

Tve- eller mångtydigheten i dialogen gör mig, vilket väl är meningen, inte riktigt klok på var Célimène står i förhållande till Alceste och, än mindre till sina åtskilliga beundrare – vet hon det själv? Dramats upplösning inleds med att den svartsjuka Arsinoé visar Alceste ett älskvärt brev som Célimène skrivit till – ingen mindre än – Oronte. Alceste blir naturligtvis grymt sotis och rasande och vill göra slut, men det kan han ju inte, bunden som han är av sin passion. Célimène, som börjar bli rejält trött på Alcestes ursinniga och “taktlösa” beskyllningar (“monsieur, ni bär er åt som om ni knappt var klok, jag kan ej lyssna till en sådan svartsjuk tok”), gör först ett tafatt försök att förklara att brevet var riktat till en kvinna (hela scenen är fullkomligt underbar i sin psykologiska realism), men erkänner till slut att mottagaren var Oronte – och nu vrider hon på suveränt kvinnligt vis om kniven i Alcestes sår : “vars vackra poesi man redan börjat trycka”.

Så direkt till dramats makalösa slutspel. Alceste har av (den inte alltför klyftiga betjänten Dubois; betjänter skulle ju vara komiska enligt tidens klassbetingade regelverk) till sist fått veta att han efter processer och ränksmideri kommer att bli häktad och bör fly från Paris. Processa vidare eller överklaga är han givetvis för stolt för. Men därefter kommer Molières dramaturgiska geni till sin absoluta kulmen i och med att först Oronte – med vilken Célimène för en insmickrande dialog som hon sedan effektivt kyler ned – och sedan hennes andra två beundrare Acaste och Clitandre inträder. Célimène har skrivit brev inte bara till Oronte, utan även till dessa båda och i brevet till den ena totalt förlöjligat den andre (liksom Oronte) och i brevet till den andre lika suveränt öst sitt förakt över den ene. Den slutsats alla och framförallt Alceste drar – Oronte, Acaste och Clitandre lämnar nu förtrytsamt scenen – är naturligtvis att Célimène genom de manipulativa breven personifierar dels den förföriska promiskuitet, dels den lögnaktighet och falskhet som just Alceste så innerligt hatar. Men han ger sig inte. Trots allt övervinner hans passion allt, och nu försöker han övertala Célimène att gifta sig med honom och följa med honom ut från Paris till den franska landsbygden.

Och därmed är vi framme vid en scen som jag aldrig tröttnar på att omläsa:

Célimène:

”Vad? Skall jag lämna allt som livet värde ger
för att begravas i en ödemark med er?”

Och då Alceste envisas med att kärleken ju övervinner allt, fortsätter hon:

”Man blir ej eremit, när man är tjugo år!
Så långt i själsstorhet jag ännu inte når.”

Vi tar det på utsökt fransk alexandrin:

Célimène:

”Moi, renoncer au monde avant que de vieillir,
Et dans votre désert aller m’ensevelir!”

Alceste:

”Et s’il faut qu’à mes feux votre flamme réponde,
Que vous doit importer tout le reste du monde ?
Vos desirs avec moi ne sont-ils pas contents ?”

Célimène:

”La solitude effraye une âme de vingt ans :
Je ne sens point la mienne assez grande, assez forte,
Pour me résoudre à prendre un dessein de la sorte…”

Alceste gör då i sin obotliga (narcissistiska)  stolthet slut med Célimène, trots att hon förklarade sig beredd att ändå gifta sig med honom, men “aldrig i livet” dra iväg med honom till vischan (hon kanske förstod att Alceste ändå var tvingad att lämna Paris och kunde därmed gå med på ett äktenskap som hur som helst inte skulle kunna äga rum).

De som ser sig omkring litet grann på nätet kommer att finna att några bedömare tror sig förstå att, som jag inflikade tidigare, Alceste egentligen mest av allt är förälskad i sin egen misantropi och i att ge uttryck åt densamma och att han därför kommer att återvända till Paris, där han ju har åhörare för sina utlopp. Jag delar denna tolkning och erinrar mig inte alldeles långsökt de inledande raderna i en text som jag en gång skrev om ett förhållande till en annan Célimène, i en annan tid och i en annan samhällsklass. Jag citerade nämligen Harold Blooms karakteristik av hertig Orsinis brinnande passion för Olivia (och Viola) i Shakespeares Trettondagsafton, och jag kan mena att Alceste känslor för Célimène kanske bär vissa  likheter:

“Orsinis ‘älskvärda erotiska galenskap’ sätter ton för hela stycket. ‘Ty Orsini  som är långt mer förälskad i språket, musiken, förälskelsen som sådan och i sig själv än han är i Olivia eller kommer att vara i Viola säger till sig själv (och oss) att kärleken är alltför hungrig för att kunna tillfredsställas av någon enda person. Och faktiskt, detta tal har mer att göra med musik och poesi än med kärlek’, konkluderar Bloom.”

En analogi som den med Orsini kan naturligtvis inte dras för långt ty det är ju framförallt Alcestes motsägelsefulla men trots allt intensivt upplevda passion för Célimène som är “Misantropens” ironiska kärna (vi kan i Oscar Wildes anda konstatera att all äkta konst är till sitt väsen ironisk, eller med Thomas Mann, att den alltid är humoristisk). Molières karaktärskomedier använde visserligen egenskaperna hos sin huvudpersoner för satir om det omgivande samhället – någon direkt kritik av Ludvig XIVs samhälle var inte möjlig utan att man riskerade drastiska påföljder; som bekant fann sig Molière tvingad att ändra slutet på “Tartuffe” i mindre rättfram riktning.

“Misantropen” har emellertid en rikhaltighet, flerdimensionalitet och konstnärshalt som vida överstiger regelrätt samhällssatir eller ironisk personkarakteristik. Jag tycker att Lars Forssell utmärkt har fångat det väsentliga i Molières mästerliga konstnärskap i sin briljanta essä “Racine och Molière” i antologin Vänner. Molière, påminner oss Forssell, var ju framförallt teaterman “ – och han visste allt om teater som var värt att veta – och det “hade han lärt sig på de plankor som föreställa världen runt omkring i den franska landsbygden.

Det var där han förfinade sin vulgaritet eller vulgariserade sin förfining”

“Det var också där han lärde sig se.
Se människan! och – vilket i Molières fall är samma sak – se sin publik i ögonen när de glimmar av förtjusning”.

Molière, menar Forssell, såg i Misantropen “med sina klara ögon” även en del av sig själv, samhällsskritikern som hycklare. Han delade ju som observatör av det omgivande  samhället och dess mänskliga fördärv något av Alcestes misantropi samtidigt som han – av tvingande skäl så gott det gick anpassade sig till denna miljö ”halvt tillbakalutad i en sammetsklädd purpursoffa i de sköna damernas budoirer”. Molière hade, liksom Alceste, en mycket ung fästmö, och väl en eller annan dito älskarinna.

Men:

“Han var modigare än någon av oss, i den kvävande stanken från Ludvig XIV:s ljuva Frankrike.”

Franska revolutionen och än mer demokratin  låg ju en bra bit framme i tiden; Corneille, Racine och Molière kunde bara se det rådande systemet som något givet och opåverkbart.  Vad de kunde göra var att med största skärpa, klarhet och djup gestalta de passioner (Racine) som kunde brinna hos människorna i detta samhälle och, som Molière, se människorna såsom de verkligen var.

“Jag upprepar för sista gången: Molière såg”, skriver Lars Forssell.

—–

Utan vidare kommentarer och en smula långsökt för att inte säga spekulativt (medges) länkar jag avslutningsvis – som ett slags verbal coda – dessa ord till två texter som jag skrivit om konstens roll i just seendets prerogativ över intellektets begrepps- och idévärld.

Den ena texten belyser den sene Wittgensteins uppgörelse med den platoniska begrepps- och idévärlden för att förstå verkligheten. Rubriken säger allt väsentligt:

“Denk nicht sondern schau!”

I den andra essän, som anknyter till den föregående, behandlas hur starkt inflytandet från Goethes sinnesbaserade filosofi var på den sene Wittgenstein, vilken därmed blir en del av den stora tyska litterära traditionen lika mycket som den filosofiska. I sin färglära använder Goethe tusentals sidor och en oändlig mångfald av exempel på alla de sätt som vi kan se färgerna i motsats till och kritik av Newton som nöjde sig med att studera färgerna genom ett prisma:

“Filosofi som dikt – Goethe och Wittgenstein”

Konstens uppgift är att låta oss uppleva världen och människorna genom att visa den och dem för oss. Det just vad Molière gör i sina komedier.

“Denk nicht sonder schau!”

 

aventuras_de_moliere_f_009

Ludivine Saginer som Célimène i en uppsättning av Misantropen från 2007 (stock foto från internet)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s