Flickan från fjärran dansar förbi

IMG_0719

Erik Lindorm

I det hus i Östjämtland där jag föddes hade värdfamiljen ett större rum på nedervåningen som kallades för “salen”. Detta rum hölls ytterst välvårdat och som jag erinrar mig användes det nästan enbart vid högtidliga tillfällen för familjen, kanske inte ens på julafton. Så var fallet med flertalet hus i landsdelen, bland bönder såväl som arbetare vid den tidens kraftverksbyggen i Indalsälven. Man höll en strikt åtskillnad mellan å ena sidan livet i helg och söcken och å andra sidan vad som var riktig, familjenära högtid. Denna åtskillnad markerades fysiskt av den på något sätt museala “salen”.

Minnet av rummet kom i mina tankar då jag läste Olof Lagercrantz – som alltid lysande inlevelsefulla – porträtt av Erik Lindorm i samlingen “Tretton poeter” (1973). Den tidens radikala och revolutionära diktare vidmakthöll, skriver Lagercrantz, en klar åtskillnad mellan sin kampdiktning och den etablerade poesin:

“Lindorm och hans radikala vänner räknade inte kamplyriken till den ”riktiga” dikten, vilken för dem vilade i evighetens famn högt ovan dagens strider och som det var helgerån att lägga partisynpunkter på…Poesi och politik skildes åt som vardag och helgdag, som arbetsblusen och festdräkten… För alla de fattiga pojkarna som prövade sina krafter i Brand och andra omstörtningsorgan var en sådan boskillnad ett axiom.”

“Hans hem var fattigt, stod på gränsen mellan småborgerligheten och proletariatet. Av allt att döma var fadern en rå och brutal natur. Han slog böckerna ur mina händer, berättar Lindorm i en dikt om förhållandena i barndomshemmet. Erik Lindorm, som då ännu hette Erik Jonsson, var endast fjorton år när fadern mer eller mindre kastade ut honom ur hemmet. Han hamnade bland ungsocialisterna i Folkets hus.”

Men

“Lindorms tid som kamplyriker blev kort, och i hans diktsamlingar speglas denna sida av hans väsen nästan inte alls… Han hörde till de hängivna lyrikentusiasterna som kunde sina älsklingsförfattare utantill, och han deklamerade gärna högt och teatraliskt. Jag tror han kunde alla Karlfeldts dikter utantill. Men vad han tog från denne, från Bo Bergman, Stagnelius och Runeberg är lätt synliga lappar, tråcklade på den folkliga stommen.”

“Högst som tillfällighetsdiktare når han i sin kärlekslyrik, Men melankolin skuggar även denna lyrik. Till och med i de ljusöverströmmade ögonblicken förnimmer man hos Lindorm en ynglings oresonliga pockande på något annat och mer och en förtvivlads framträngande mot en stjärnvärld som inte slocknar.”

“Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar.
Månen hägrar på rutan.
Det är dig jag är utan. Jag ligger en hungrig timma
och låter min längtan glimma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde,
tills värken i själen domnar
och jag somnar.”

 

Dikten “Flickan från Fjärran” tolkas överlag som en kärleksdikt och den vilar utan tvivel på den lyriska tradition som Lagercrantz så träffande anknyter till Lindorm, långt borta från kampdikterna.

Men är den inte något mer än just en kärleksdikt? Låt mig vara en smula spekulativ och anknyta till några av mina tidigare texter på ett tema:

Är inte flickan från fjärran något av en utmaning, ja ett farligt väsen som hotar en trygg, borgerlig existens, ja till och med hans samvaro med hustru, familj? Föremål för en längtan hos diktaren som glimmar “som löjstim i månens flöde”?

Jag har för mig ha läst någonstans, om det nu var hos Lagercrantz, att Lindorm hade starka kval över en (eller flera) otrohetsaffärer. Han har skrivit en dikt om den kortvariga stunden i hemmet då

“Man sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.”

Och han hör bullret och skratten från barnens rum.

“Men dagen skrider mot nattens blund,
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.”

Inom en diktare, antingen det är en Goethe, Stagnelius, Forssell eller Lindorm, tycks det finnas ett samband – som nästan står utanför det i ord beskrivbara – mellan en kärleksrelation eller det erotiska och en oupphörlig strävan mot den skönhetsvärld som är diktens. Det leder, som jag med med stöd hos Algot Werin och andra sökt belysa, i Goethes fall, till ständiga uppbrott från den ena relationen efter den andra. Ty då denna relation är förankrad i det trygga vardagslivet tappar den den magiska glöd som förbinder den med diktarens kall att uppnå diktens skönhetsrike. Det är Forssells Odysseus som längtar tillbaka till den sköna gudadottern Kalypso. Hon finns kvar i hans drömmar sedan han väl nått hemmet med den trofasta – får vi väl anta – hustrun Penelope. Och sirenernas farliga sång ljuder fortfarande i hans öron.

Det är i grunden en romantisk syn på kärlek och dikt.

Är “Flickan från fjärran” det främmande väsen från dikt och erotik som lockar till ständiga farliga uppbrott”. Det annorlunda, “otherness”? Som gör diktaren mångalen?

Jag har på ett par ställen varit inne på det där med “det främmande” i konst, erotik och kärlek:

https://bolundberg.wordpress.com/2012/11/30/mot-en-framling-om-konstens-onyttighet-och-mystik/

https://bolundberg.wordpress.com/2016/01/20/det-frammande-i-konsten-och-i-homoerotiken/

 

Och det blir mer därav framöver.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s