Kring Indalsälven

I min uppväxt i det vackra Östjämtland – den som passerat Ragunda gamla kyrka en klar höstdag vet vad jag talar om – fanns allt man behövde, utom möjligen en opera och en symfoniorkester. Byn Bispfors i Fors kommun, nu Ragunda, var ett väl fungerande samhälle, med nitisk (nåja) fjärdingsman och i Bispgården landsfiskal. Det fanns frisör, två livmedelsbutiker, två Image-1F36662CA2F711DBherrekiperingar; bonden Mattsons hund skällde och ibland Mattson själv, rök steg upp ur skorstenarna och bondmoror gjorde kams och kallade hem korna med sjungande stämmor i de långa, ljusa sommarkvällarna. Nu finns ingenting av detta kvar. Kommunen förefaller för sin del vara väl i takt med tiden och det är väl på sin höjd bara en ”omvärldsanalys” som ännu inte kommit till, men sådan har å andra sidan grannkommunen Strömsund genomfört med stor akribi och utförlighet.

Indalsälven alltså. Detta vatten var efter istidens slut en havsvik och bergen i Ragunda och Stugun bildade en väldig skärgård med fjärdar som kan benämnas Gesundafjärden och Ragundafjärden. Det måste ha varit en syn – Ragundabergens gråröda granitformationer reste sig rakt upp ur fjärden som omramades av björk och tallskogar. Längst i väster utmynnade en vild ström i fjärden, Indalsälven. Landet fortsatte att stiga sedan isens tryck försvunnit, bergiga landpartier bildades och nya strömmar uppstod. Gesundafjärden och Ragundafjärden avskildes från varandra, forsarna blev allt mäktigare och de mäktigaste blev Krångedeforsarna. Det är fantasieggande att tänka sig att det fanns en Indalsälv även före istiden och under isen bildades rulltensåsar som avskilde små vatten som sedan blev vackra skogstjärnar. Dessa mäktiga rullstensåsar tvingade Indalsälven att bilda en ny fåra vilken gav upphov till just Krångedeforsarna. Jökelarbetet skapade vid Ragundas östra ända en väldig grus- och rullstensformation som sedan reste sig i form av en ö över Ragundafjärden. Då landet steg blev ena sidan av detta berg förenat med fastlandet medan den andra bildade en ström, som blev vildare och vildare för att växa till den mäktiga Storforsen, vildare än Krångedeforsarna och i storlek motsvarande kanske Stora Sjöfallet. Ragundafjärden var nu en sjö; klimatet blev under inflytande av milt atlantvatten varmare, ädlare träslag frodades. Det mest dramatiska ingreppet i Ragundadalens geologi efter istiden skedde genom mänsklig intervention då Magnus Huss från Sundsvall gav sig till att försöka avleda Storforsen till en ny fåra. Han överskattade dock ståndfastheten i den mark som omgav den nya fåran och en junikväll 1796 brakade Ragundasjöns vatten genom denna grusmark. Storforsen torrlades och blev Döda Fallet, Ragundasjön blev slättmark och en ny fors bildades i andra ändan av den tidigare sjön, Hammarforsen.

Man kan lätt föreställa sig vilken naturskönhet som gick förlorad då forsarna i östra Jämtlands del av Indalsälven byggdes ut från trettiotalet och framåt. Men då den första, Krångedeforsen, byggdes i mitten på trettiotalet beskrev man det som ett genombrott för industriellt tämjande av vild natur och skapande av välstånd. Och det var tyvärr sant, Sverige behövde energi. Vattenkraftsutbyggnad innebär något av den grövsta förstörelsen av skönhetsvärden i landskapet – man kan inte undgå att känna vemod vid anblicken av dessa ödelagda forsar, torra älvfåror och artificiella sjöar. Ta en titt på Stora Sjöfallet!

 

Desto mer glädjande är det att ett av de vattendrag som utmynnar i Indalsälven, nära just Krångede, Ammerån, räddades från utbyggnad.

Ammerån vid Överammer

Annonser

2 reaktioner på ”Kring Indalsälven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s