”Tyskland skulle bestå i mig” – om Goethe och tyskheten i Thomas Manns Lotte i Weimar

”Men det är inte rätt av dem att hata klarheten. Det är beklagligt att de inte känner sanningens lockelse, det är vedervärdigt att dunst och rus och bärsärkaraseri ska vara så dyrbara för dem, det är eländigt hur naivt de faller för varenda exalterad skurk som vädjar till det lägsta inom dem, uppmuntrar dem i deras laster och lär dem att uppfatta nationalitet som isolering och råhet, och hur de tror sig stora och härliga när de grundligt har förstört all sin värdighet och med hånfull hätskhet betraktar sådana personer som för främlingarna representerar Tyskland och i vilka de ärar detta land. De tycker inte om mig och det är bra: jag tycker heller inte om dem och så är vi kvitt. Jag har min tyskhet för mig – och de kan dra för djävulen i våld med den illasinnade brackighet som de kallar tyskhet. De tror att de är Tyskland, men det är jag som är Tyskland och även om Tyskland utrotades med rubb och stubb skulle det bestå i mig. Ni kan åbäka er hur mycket ni vill för att göra er av med det som är mitt – jag representerar i alla fall er.”

“Sie mögen mich nicht – recht so, ich mag sie auch nicht, so sind wir quitt. Ich hab mein Deutschtum für mich – mag sie mitsann der boshaften Philisterei, die sie so nennen, der Teufel holen. Sie meinen, sie sind Deutschland, aber ich bins, und gings zu Grunde mit Stumpf und Stiel, es dauerte in mir.”

Polemisk retorik i den högre skolan! Knausgård kunde inte ha sagt det bättre om vad han anser vara läget i det samtida Sverige. Det är i alltså Goethes mun som Thomas Mann i det berömda sjunde kapitler i Lotte i Weimar lägger dessa, inte överdrivet älskvärda, ord om det tyska folkkollektivet. Det faktum att romanen skrevs 1939 är avgörande för att förstå ordens innebörd och sammanhang.  Förbundsrepubliken utvecklades ju efter krigskatastrofen till Europas mest avancerade och sofistikerade demokrati. Att grunden till denna utveckling till inte ringa del lades av en rhenländare som Konrad Adenauer kanske antyder en länk till den rhenländske (fast han var född i Frankfurt och levde i Weimar) Goethe och den ”sanna” tyskhet som Thomas Mann ville framhäva hos denne.

En sammanfattning av romanens huvudstoff och dess bakgrund kan vara av intresse för de som inte läst den. Men först om konsten att börja en roman (bör citeras i original, det får bli dagens tysklektion):

“Der Kellner des Gasthofes »Zum Elephanten« in Weimar, Mager, ein gebildeter Mann, hatte an einem fast noch sommerlichen Tage ziemlich tief im September des Jahres 1816 ein bewegendes, freudig verwirrendes Erlebnis. Nicht, daß etwas Unnatürliches an dem Vorfall gewesen wäre; und doch kann man sagen, daß Mager eine Weile zu träumen glaubte.”

Tyskt utförlighet, noggrannhet och precision i detaljerna; “en nästan ännu sommarlik dag långt framme i september” etc. Och naturligtvis fäster Thomas Mann – med lätt ironi –  vikt vid att källarmästaren är en bildad person, en egenskap som förklarar dennes drömlika upplevelse med vars nämnande författaren så skickligt omedelbart skapar läsarens förväntningar på vad som fortlöper.

Lotte i Weimar, berättar Algot Werin i sitt lysande förord (till Bonniers utgåva i Nils Holmbergs översättning) som jag styckvis bekvämt citerar ordagrant utan citationstecken i fortsättningen, är romanen om Werthers Lotte, om henne som i verkligheten hette Charlotte Buff och som Goethe i sin ungdom hade varit häftigt förälskad i, och om hennes hesök på gamla dagar i Weimar.

Goethe gjorde sig fri från Wetzlarsommarens upplevelser genom att skriva nyckelromanen om den unge Werthers lidanden. Boken gjorde hastigt Goethes namn känt i hela den romanläsande världen, och Charlotte Kestner, som naturligtvis först kände sig illa berörd av att bli utlämnad ät offentligheten, fick som Werthers Lotte sin del av berömmelsen. Den i romanen förevigade Wetzlarhistorien är bara en avlägsen bakgrund för Lotte i Weimar, en förhistoria som man måste förutsätta att läsaren har i minne.

Thomas Manns förhållande till Goethe, skriver Werin vidare, är en lång historia, en sann utvecklingshistoria. Man kan peka på att Tonio Kröger, den tidiga novellen om ung kärlek, världssmärta och konstnärskap, är ett motstycke till Goethes Werther, att Bergtagen, den mogna ålderns stora verk, är en bildningsroman i Wilhelm Meisters efterföljd, och att Doktor Faustus, med sin signifikativa titel, är en motsvarighet till Goethes hela hans tanke- och diktvärld omfattande Faust-drama. Förhållandet blev med åren alltmer personligt. Mann kände sig komma den store diktaren i Weimar allt närmare, i tänkesätt, livskonst, hållning gentemot omvärlden. Man frestas säga att närmandet gick ända till identifikation. Den gamle Thomas Mann var medveten om att han stod fram som Tysklands främste författare, så som Goethe hade gjort det på sin tid, och kände ansvaret och förpliktelsen. Då Mann under exilens år, berövad tyskt medborgarskap, betraktade Hitlers mot förfall och undergång styrande tredje rike, kände han som tysk ansvaret ännu starkare.

Omsider fann sig Thomas Mann beredd att skriva en bok om Goethe, går Werin vidare, inte en biografi, som man hade önskat av honom, utan en berättelse, en roman. Det stod klart för honom att det var den form som passade honom. Den gav honom den frihet han som diktare behövde, gav honom möjlighet att gå in i personen och se den inifrån, så som sker i den centrala inre monologen i bokens sjunde kapitel.

I detta sjunde kapitel, som Werin nu kommer fram till, möter vi den nyss uppstigne, morgontidige Goethe och får ett sjuttiotal sidor framåt lyssna till hans samtal med sig själv. Denna monolog är, skriver Werin, en prestation, en stor konstvävnad i den konstfullt byggda berättelsens ram. Thomas Mann var tysk i liv och tanke, han var innerligt förbunden med tysk bildning. I tidiga år hade bindningen vid dem som för honom utgjorde det stora tretalet: Schopenhauer, Nietzsche och Wagner varit mycket stark och hos honom utlöst oroande tendenser, politiska och andra. Men efter hand hade Goethe och den kultur för vilken Weimar är kännemärket kommit att stå fram som det egentliga, humana Tyskland. Här var något som Mann ville framhålla för det förvillade, förvildade tyska folket. Goethe, rhenländaren, världsmedborgaren, hade ställt sig kall och avvisande gentemot tysk nationalism, sådan den utvecklades under Napoleontidcn, och Mann kunde lägga sitt eget avståndstagande från tyskheten i hans mun.

Så långt Algot Werin. Förordet i sin stilistiska lätthet kombinerad med djup kännedom om och inlevelse i ämnet, förtjänar läsas i dess helhet. Så naturligtivs även romanen som säkert kan återfinnas på något antikvariat. Jag rekommenderar starkt kontinuerlig läsning men man kan, om man är otålig, efter det inledande kapitlet gå rakt på det sjunde för att sedan fortsätta till slutet. Därefter kan man gå tillbaka till de övriga kapitlen som i huvudsak består av mycket utförliga samtal med varierande omdömen om den store diktaren som inte alltid är särskilt fördelaktiga för dennes person. Charlotte blev också besviken på mötet med Goethe då det till sist ägde rum över en middag. För att mildra denna besvikelse som även torde drabba läsaren, skriver Werin, lägger Thomas Mann in en slutscen med en överrraskande – imaginär – närvaro av Goethe i den vagn som skall föra Charlotte tillbaka till hotellet på kvällen efter en teaterföreställning. Denne imaginäre Goethe är den genuine Goethe, påpekar Werin; ett uppriktigt samtal om motsättningen mellan liv och konst – Manns favorittema – utspelar sig mellan de två. Jag har för min del behandlat Goethes berömda dikt om malen som dras till ljuset och Karin Boyes gripande översättning, “Saliga Längtan” i en annan text; det är ett tema som kräver en särskild diskussion utanför frågan om Goethe och tyskheten som är det egentliga ämnet för denna essä. Dock vill jag för deras skönhets skull gärna citera Goethes ord till Charlotte i slutkapitlet:

“Om du menar att jag är denna låga som fjärilen lystet störtar sig i, så är jag samtidigt i varats skiftningar och förvandlingar även det brinnade ljuset som offrar sig och förtärs på det att lågans ljus måste bestå; liksom jag också är den berusade fjärilen som hemfaller åt lågan – en bild av allt det levandes och lekamligas offer till andlig förvandling”.

Alltings förvandling och alltings enhet, det enas övergående i det andra:

“Död, sista flykt in i lågan, alltets enhet – vad kan även den vara annat än förvandling? Dyra bilder, vila i ro i mitt vilande hjärta – men vilket glädjens ögonblick blir det icke när vi en gång vaknar tillsammans!

Och Charlotte försonas och kunde endast viska: “Frid över din ålderdom!”

En vacker scen i romanens slut. En god människa förstår en stor man. Och Charlotte framstår just som en god människa – i kontrasten till den tyska hop som Mann låter Goethe så häftigt angripa i det inledande citatet från det sjunde kapitlet ser jag härmed cirkeln sluten för denna essä.

Fast inte riktigt, den förträfflige, bildade Mager får sista ordet. Eller konsten att sluta en roman:

“O himmel, att få hjälpa Werthers Lotte ur Goethes vagn, det är fru hovrådinna, en upplevelse, det är – vad skall jag säga? – värt att skriva upp.”

Annonser

Vackert väder

När du sluter mina ögon
med din goda hand
blir det bara ljust omkring mig
som i soligt land.

“Som i soligt land”. Pär Lagerkvists enhelhet i språk, form, bilder har kanske inte någonstans kommit till så vackert uttryck som i denna dikt ur samlingen “Hjärtats sånger”(1926). Dikten är mycket omtyckt och många kan den utantill – fast jag vet inte om det är sången i Gunnar de Frumeries tonsättning eller dikten som sådan som är mest älskad.

Denna, skall vi säga, folkliga enkelhet med dess varma innerlighet återkallar skildringen av den stilla fromheten i det småländska barndomshemmet i “Gäst hos verkligheten!” (1925) – men det är ju evigheter sedan jag under gymnasietiden läste åtminstone delar av detta verk och mycket har gått förlorat i en gammal mans minne!

Samma enkelhet använder Lagerkvist i motsatt syfte i de ännu mer välkända metaforerna (som jag även minns desto bättre) från titeldikten i den samling som först gjorde honom berömd, “Ångest”(1916):

Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,

Diktaren ställer här, som professor Gunnar Brandell uppmärksammat i sina studier i svensk 1900-talslitteratur, enkelt språk och okomplicerad form mot ett ångestfyllt, mörkt, dissonantiskt stoff som ju främst sökte stilmedel i i den kubism som Lagerkvist anslöt sig till i “Ordkonst och Bildkonst” (1913). Det är denna kontrast mellan språk/form och stoff som är Lagerkvists främsta nyskapande insats inom svensk poetisk modernism, framhåller Brandell. Och vilken brytning mot romantikens rofyllda, stjärnbelysta natt är inte den lagerkvistska nattens brutalt “grova hand”!

Det är förvisso inte min avsikt med denna text att diskutera stil och tanke i Pär Lagerkvists diktning, särkilt inte som vare sig min egen beläsenhet i eller erforderligt underlag i min bokhylla här i Bangkok – utöver nämnda textbok av Brandell – för ämnet är tillräckliga. Vilken excentrisk idé vore det f ö inte att överhuvudtaget fördjupa sig i den existentiellt, moraliskt, religiöst problematiserande Lagerkvist i detta ytfixerade, leva-för-stunden, närmast totalt problemfrånvända – men långt ifrån problemfria – soliga land?

Ja, jag lever i “soligt land” och citatet från Lagerkvist är väl främst tänkt att mynna ut i ett stycke text som skall beröra detta med solljus, hur det påverkar mitt sinne och för den delen min kropp. Men inte bara ingress, jag vill spinna litet vidare på det poetiska förhållandet till solen, ljuset och dess motsats, mörkret.

Om vi antar att Lagerkvist i sin dikt har velat poetiskt gestalta den euforiska starka ljusupplevelse i i dödsögonblicket – texten kan också tolkas som en ren kärleksdikt –  som ofta återberättats från s k nära-döden upplevelser kan man ur dessa rader – och nu går jag utanför poetens direkt intentioner med dikten – härleda ett samband mellan lyckoupplevelse och starkt solljus. Det finns också ett på något sätt rörande i hur diktens jag föreställer sig att detta ljus liknar det som han eller hon som nordbo kanske längtansfullt föreställer sig vara det lyckoalstrande ljuset i ett “soligt land”.

Diktens “jag” behöver alltså inte vara diktaren själv. Ty den som i verkligheten upplevt känslan av att vistas i ett ljusomflutet Medelhavsland, var Lagerkvist, som i likhet med Goethe tillbringat lång tid i Italien. Och om jag tillåter mig att tänja en aning på en samhörighet mellan de båda diktarnas upplevelser av ljuset i södern har jag ingen svårighet att länka över från Lagerkvists personligt innerliga och religiöst präglade ljusmetafor till den “instinktivt hedniske” Goethes generella hyllning till det klara solljuset som den klassiska diktkonsten och estetikens egentliga hemvist:

“Måttfullhet och en klar himmel är Apollo och muserna”

Jag har citerat det tyska originalet ett oändligt antal gånger och skall därför bespara läsarna ytterligare en upprepning, utan bara erinra om hur Goethes formkänsla, ja estetiska uppfattning överlag, så intensivt stegrades vid mötet av de antika lämningarna i det italienska solljuset. Sambandet mellan måttfullhet, den underbara proportionaliteten i formerna och naturen i form av ljuset från en klar himmel är givet och för – återigen den hedniske – Goethe var naturen en form av panteistisk uppenbarelse:

“Om ni förnekar att naturen är en gudomlig organism, kan ni lika gärna förneka all uppenbarelse”

Nuförtiden är naturens utforskare biofysiker, men på Goethes tid var de humanister, påpekar Harold Bloom (“Where shall visdom be found?”). Bloom fortsätter med att återge “den bäste moderne humanisten”, Curtius, observation att Goethe föredrog att att vara i ett tillstånd av “vackert väder”, det som tyskarna benämner “heiter”, definierat som”ljus över mörker” eller en molnfri himmel.

Icke desto mindre var Goethe för att kunna genomföra Faustprojeket tvingad att åter väcka till liv de “töckenhöljda” skepnaderna, mörkrets gestalter från det förflutna. Goethekännarna uppvisar en påtaglig samstämmighet i bedömningen att Goethe ständigt sökte balansera det demoniskt mörka mot det apolloniskt ljusa och formmässigt välavvägda (vi inser varför Goethe kände sig så hemma i Mozarts musik). Kanske minnen eller genetiska spår av faderns allt gravare mentala obalans – möjligen sinnessjukdom – gjorde sig påminda. Och på gamla dar var Goethe, enligt Nicolas Boyles biografi, framförallt angelägen att undvika tillstånd av kaos, såväl privat som i samhällsordningen. Jag har något utförligare diskuterat förhållandet mellan Goethes demoner och hur han lyckas kontrollera desamma i en tidigare text från vilken jag nöjer mig med upprepa citat från Harold Blooms “The Western Canon”:

Goethe alltså “with his formidable daemonic apprehension of reality”:… “the daemon or the daemons – he appears to have commanded as many as he wanted – is always present in his works, aiding the perpetual paradox that the poetry and the prose alike are at once exemplary of a classical, almost universal ethos, and a romantic, intensely personal pathos”. Detta klassiska, universella ethos som står mot det romantiska, subjektiva pathos kan kanske också uttryckas som den apolloniska balansen mot det ohämmat dionysiska, balansen mellan de två grundläggande krafter som har format den västerländska kulturen, enligt Camille Paglia och många andra.

Ett litet stickspår en bit utanför sammanhanget: jag slår upp den förträffliga gymnasieantologin “Dikt och Tanke” för att återfinna följande rader ur Atterboms “recension” av Tegnérs “Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820”:

“Glöm ej, att mörkret självt för all färg, för all bildning är villkor:
i d e l ljus och kristall gör att man ingenting ser”

Tegnér, i sin aversion mot fosforismens mörkermän, torde ha ogillat denna recension.

Icke desto mindre: Vackert väder, “heiter”, var Goethes (liksom Tegnérs, åtminstone före mjältsjukan) föredragna sinnestillstånd och jag kan därmed gå vidare på temat om ljuset, det från solen – eller från andra planeter och stjärnor.

Eller från snön:

”Tåget kom ut från den långa tunneln in i snölandet. Under natthimlen låg marken vit”.

Man kan undra om någon roman i världslitteraturen överhuvudtaget överträffat dessa inledande rader – som vartenda japanskt skolbarn kan utantill – ur Yasunori Kawabatas “Snölandet”. Jag ser en både vertikal och horisontell kontrastverkan i bilden: vertikalt mellan snön och natthimlen, en bild som dessutom ger en känsla av rymd, och horisontellt i tågets färd från tunneln ut i snöns rike på andra sidan de höga bergen norr om Tokyotrakten. Vi kommer genom bilden utomordentligt effektivt in i den helt annorlunda, av de stora snömängderna instängda, slutna värld, där den vemodiga kärlekshistorien mellan besökaren Shimamura och geishan Komako utspelar sig.

Jag är själv född och uppvuxen i “snölandet” Jämtland och bär inom mig sedan jag var riktigt liten snöns ljusmagi under fyrtiotalets och det tidiga femtiotalets köldvintrar. Hur snötäcket samspelade med skenet från en stjärnklar himmel till att skapa ljus sena januarikvällar då någon av mina föräldrar bar mig på väg hem från någon lördagsfest i en granngård. Eller marsdagarnas ljusfest medan skidföret ännu var gott och utförslöporna på lägdorna ner mot Gerån var ett gränslöst sagoäventyr.

Med det sneda sommarljuset som aldrig riktigt ville slockna i de höga tallkronorna utanför vårt hus var det annorlunda. Jag kunde uppleva dess lek med skuggor på tapeten i mitt sovrum som skrämmande. Jag var ovanligt lättskrämd som liten, en överkänslig, mammasjuk lipsill. Solljuset som dallrade över den smalspåriga järnvägen mellan Klockrike och Borensberg i Östergötland under våra semesterbeök hos släkten upplevde jag med ett mått av ångest som jag senare känt igen från Stig Dagermans skildring av sommarhettan i “Ormen”. Fast min egen ångest kunde främst härledas till känslan av att min mor dessa två semesterveckor ägnade sina släktingar större uppmärksamhet än hon annars skämde bort mig med.

För mina hårt arbetande föräldrar – från släkter av vattenrallare, bönder eller torpare intill tredje och fjärde led – var vackert väder  sedan generationer kanske mer ett funktionellt än ett estetiskt begrepp även om de under sommarkvällarnas promenader längs stigar och över lägdor var nog så betagna av den östjämtska naturens skönhet. De långa ljusa sommarkvällarna kunde användas för att bygga vårt hus som stod färdigt något år efter andra världskrigets slut. “Nu är det fint torkväder” sa min mamma om en solskensdag som gjorde det lägligt att tvätta kläder i den friskt porlande Ocklindsbäcken. Men kanske man kan se ett element av skönhet i just detta att en klar sol och en lätt bris gav en bra tvättdag för en mor som såg i rena kläder och friskt doftande och manglade lakan för familjen en huvuduppgift i livet:

Det funktionella är det estetiska, konstaterar, om jag minns rätt, tonsättaren Carl Nielsen i sin “Levande musik”.

Kropp och själ hänger samman, eller än mer, om vi lämnar religion och metafysik utanför, kropp ÄR själ. På gamla dar ägnar jag mig åt att solbada under kortare perioder mitt på dagen. Att medvetet utsätta sig för tropisk sol i zenit torde enligt min vän onkologiprofessorn och specialisten på malign hudcancer vara utslag av dumdristighet på gränsen till det dåraktiga. Det är bara det att mitt kroppsliga välmående, ja min livskänsla ökar och håller i sig av att jag exponeras för solen. Och så har vi ju det här med vitamin D3.

Kan anledningen till de diktande geniernas hänförelse inför det apolloniska ljuset vara så fundamental därför att naturen gjort människan beroende av solen för själsligt och kroppsligt välbefinnande? De flesta, om vi bortser från tillfälleliga dagermanska ångestfläktar hos en mammasjuk unge, tycker att vackert väder är just:

Vackert.

1074098725896

”Har’u knäck i lurarna?”

Konsten att tekniskt reproducera musikaliska välljud har onekligen utvecklats en del sedan Caruso hojtade rakt in i en tratt, men utvecklingen har varit långtifrån linjär utan snarare spasmodisk, två steg framåt, ett steg bakåt. Ett rejält kliv framåt togs under femtiotalet då frukterna av pionjärerna Peter Walkers (Quads elektrostatiska högtalare mm) Saul Marantz, Sidney Harmans och åtskilliga andras väl närmast geniala innovatioskraft tog form i högst remarkabla hifiprodukter. Skivbolag som RCA och Mercury firade triumfer med inspelningar som än i dag är oöverträffade i ljudkvalitet, Decca och HMV fyllde på och vi var inne i en guldålder som varade tills början av 1980-talet. Det medium som drev fram denna kvalitativt gynnsamma process var vinylplattan, LP-skivan, med sin enorma lagring av 1024px-Frances_Densmore_recording_Mountain_Chief2inristade analoga våglängder. Utvecklingen inom elektroniken bar sedermera frukt inom det segment som budgetmässigt var mer anpassat för ett bredare skikt audiofiler såsom t e x studenter och undertecknad själv. Vid mitten av sjuttiotalet kom amerikanska Advent ut med en liten förstärkare som främst var konstruerad för att utvinna maximalt välljud ur LP-skivan till rimlig kostnad (den hade iofs även en utmärkt radiodel). Det skedde genom en speciell konstruktion av förförstärkaren för gramofonpickupen som arbetats fram av den geniale Tomlinson Holman – denne kom därmed och sedermera att åtnjuta något av stjärnstatus inom hifiindustrin. En annan anledning till att denna Advent-förstärkare uppvisade en ljudkvalitet som utmanade långt dyrare konkurrenter var en relativ väl tilltagen strömförsörjning som trots endast 15 watt uteffekt gav ett fylligt och förvrängningsfritt välljud från högtalarna. Jag inköpte ganska omgående denna förstärkare i “min” hifibutik på Lexington Avenue och 42:a gatan i New York och det har varit en de förstärkare som jag  gillat bäst genom tiderna ( jag belönades förresten med en flaska Johny Walker i julklapp av affären “för att jag var så trogen kund”, dit rök mitt utlandstillägg). Tekniken att optimera strömförsörjningen genom att temporärt lagra ström att utnyttjas vid dynamiska toppar, “effective power”, förfinades sedan av den från Norge härstammande (traditionen från Tandberg?) Bjørn Erik Edvardsen. Därmed skapades den kanske mest framgångsrika produkten i HiFins historia, budgetförstärkaren NAD 3020. Det finns tillräckligt att läsa om denna, med närmast kultstatus risade produkt för dess varma, kraftfulla ljud, trots, liksom Adventförstärkaren oansenligt nominell wattstyrka, så jag nöjer mig att hänvisa till en översikt på NADs sida. Själv kunde jag inte motstå att inhandla den motsvarande receivern, 7020, vid ett besök 1982 hos en återförsäljare i Dusseldorf, trots att jag var mer än nöjd med Adventförstärkaren och dessutom innehade en Harman Kardon-apparat. Jag sålde NAD-receivern för ett år sedan, alltså efter 30 års flitigt avlyssnande. Den klassiska 3020n har nu ersatts av 3020D som låter lika bra eller möjligen bättre (finns i mitt sovrum) Men vi går tillbaka till början början på 1980-talet. Det var då som Sony och Philips bestämde sig för att gå binärt och CD-skivan kom till världen under födslovåndor som väl närmast kan betecknas som en ljudmässig katastrof. Och så sent som i slutet av 80-talet kunde jag fortfarande inte förmå mig att tycka att ljudet från Compact Disc som jag just övertalats att köpa på långa vägar kunde mäta sig med det från mina vinylplattor. Någonstans på vägen från digitalt till analogt måste något gått snett,  men vad? Redan relativt tidigt i CDns historia har teknikerna svaret: “jitter” och eftersom jag inte själv är tekniker använder jag följande beskrivning från Wiki: “Jitter is a kind of vibration – and the thing that vibrates is the time an event happens, that you expect to happen at a specific time. So, if you have a girlfriend that you expect to see every day after work at 7.00pm you know, what jitter is: Sometimes she comes at 6.30, sometimes at 7.23 and sometimes maybe the next day. The time of arrival of your girlfriend then jitters.” (den som skrev detta måste ha erfarenhet av en thailändsk flickvän vars uppdykande vid en träff är närmast totalt oförutsebart). Signalen från digital till analog form beter sig alltså oregelbundet i förhållande till den “klockfekvens” som är referens vid överföringen). Undan för undan har industrin kommit tillrätta med detta jitter och med en bra spelare kan en CD låta alldeles lysande, med bättre dynamik och brusreducering än LPn men utan dess knaster och andra störningar. Separata digital/analogomvandlare blir mer och mer avancerade och möter allt större efterfrågan av hifi-entusiaster, även på det bärbara området vilket innebär att det förhatliga MP3 ljudet nu ersätts av signaler som mer eller mindre motsvarar en CD eller rör sig upp i de högupplösande sfärerna. Jag har själv en sådan “Walkman” av märket Astell&Kern och den låter fantastisk med “rippade” CDn, för att inte tala om högupplösta nedladdningar från t ex HDtracks och med lurar av hög kvalitet. Då det gäller återgivning av musik via förstärkare och högtalare i vardagsrummet kan man alltså med en grad av urskiljning komma riktigt högt i ljudkvalitet inom en rimligt budgetram – liksom man kunde för 40 år sedan. Just nu kör jag med den i hifirpressen högt prisade brittiska Arcam 19 förstärkaren som är ansluten av Arcams rDAC som , i sin tur digitalt kopplad till en Oppo 103 Blurayspelare och en Project-skivspelare.. Ingenting märkvärdigt, alltså, och kräsna audiofiler som läser det här fnyser nog åt min modesta utrustning. Men det är just det jag vill komma fram till. Medan det för 40 år sedan i låg-  och mellanprisklassen fanns några lysande produkter bland en massa skräp, har utbudet av god kvalitet i denna klass bräddats avsevärt. Det hindrar naturligtvis inte nämnda finsmakade konnässörer att söka tillfredsställa sina kvalitetsanspråk i de högsta prisklasserna. Självfallet får de fantastiskt välljud för sina investeringar, dock med en viktig modifikation: den närmast universellt giltiga lagen om avtagande avkastning eller gränsnytta. För varje ytterligare tusenlapp i pris blir kvalitetshöjningen allt mindre för att någonstans högt däruppe helt plana ut. Hur skall då en – i all sin senila lomhördhet – ljudkräsen musikälskare som undertecknad öka välljudet inom ramen för en skral pensionärsbudget? Svaret ligger i hörlurslyssnande där jag kan uppleva ett kvalitetslyft som skulle kräva ett flerfaldigt utlägg av pengar för motsvarande kvalitet i ett högtalarsystem. Ett exempel: jag är varm anhängare av elektrostatisk ljudåtergivning och går fortfarande omkring och grämer mig över att inte för länge sedan skaffat mig ett par Quad-elektrostater, vilka nu skulle kosta mig 90-100 000 kronor plus en adekvat förstärkare på 15-20 000. Men för samma pris som för bara förstärkaren får jag ett par elektrostatiska hörlurar, inklusive nödvändig förstärkare, som uppnår minst lika hög ljudkvaliitet som och t om högre upplösning än högtalarna. Jag inköpte förra sommaren ett par Stax-lurar 4140 med en något billigare förstärkare som jag framöver skall uppgradera till den förnämliga rörförstärkare som bäst passar dessa lurar. Elektrostatiska lurar kräver nämligen en mycket hög spänning från en speciell förstärkare. Fantastiskt ljud även med den billigare förstärkaren, fast, som alltid med elektrostater, med viss begränsning av den maximala ljudstyrkan. Ingenting för DJs och rcckfantaster alltså men de läser ändå inte denna text.

”Det står ju i boka” – tar Koranen hem spelet om förorterna?

I ljuset av alltmer frekvent rapportering om den Islamiska Statens (IS) infiltration av muslimska samfund i Sverige är det befogat att betrakta dessa samfund som säkerhetsrisker. Infiltrationen är särskilt omfattande och djupgående i Göteborgs förorter. Istället för att som rimligt adekvat reaktion på rapporterna skärpa den kritiska observationen av och dra in allt offentligt stöd till dessa samfund svarar göteborgska stadsdelsansvariga med den eftergivande flathet och relativisering som är alltför typisk för offentlig och medial hållning gentemot islams intrång i det svenska samhället. Citat – som vore häpnadsväckande om de inte vore så typiska – finns i en artikel i SvD, i Expressen och på diverse sajter. Och andra stadsdelsnämnder vill inte vara sämre än göteborgarna: muslimska samfund och kulturcentra i stockholmska förorter med anknytning till Muslimska Brödraskapet och indirekt även till det blodbesudlade Al-Shebab får ekonomiskt stöd för att “motverka” den radikalisering som de uppmuntrar med den andra sidan av sitt islamska “double-speak” – en vanlig taktik hos islam(isti)ska företrädare för att blanda bort korten inför naiva svenska opinionsbildare, politiker och tjänstemän. Eller som en medlem i en av de offentligt understödda islamska “kulturföreningarna” uttrycker det: “”I denna värld min vän så måste man ibland spela för gallerian”. Liberalernas favoritmuslim Tareq Ramadhan skulle inte kunna uttrycka det bättre inför sina trosfränder.

Denna svenska naivitet, flathet, värderelativisering intill och över gränsen till kulturell självutplåning – allt ironiskt nog programmerat genom obscent dyrbara konsultkurser för offentliganställda i just “värdegrunder” – visar med all tydlighet att Sveriges och Västerlandet besitter som Christopher Caldwell (Financial Times mm) säger, en “svag” kultur , i betydelsen eftergivande och osäker på sig själv i mötet med den starka aktivistiska, kompromisslösa, absolutistiska islamska kulturen.

Caldwell jämför naturligtvis i och för sig inte de estetiska kvaliteterna hos Koranen eller i klassisk persisk poesi med t ex Dante, utan just de båda kulturernas styrkeförhållanden i deras politiskt sociala yttringar. Till detta skall dock läggas att, vilket Goethe och så många andra hänrycks av, Koranen, liksom klassisk fornpersisk poesi, uppvisar för dess läsare betydande skönhetsvärden. Jag har försökt belysa Goethes förhållande till islam i en annan text och skall inte utveckla den diskussionen vidare här. Utan att själv på något sätt vara förtrogen med poesin i Koranen tror jag mig förstå att dessa verser har en betvingande kraft som inte bara gör den till Guds eget verk i troende muslimers ögon, utan även förmår många av dem att i profetens efterföljd gå till politisk handling och strid för att förverkliga det himmelska riket på jorden. Och, för att tala med Goethe, denna inneboende samhälleliga och politiska aktivism, i omfattande grad genomförd med militära medel, är just det som “förråder”det himmelskt poetiska i Koranan. För Goethes del innebar ju denna islams neddragning av det poetiska till det handgripligt jordiskt politiska och till militär kamp att han inte ansåg sig kunna genomföra det litterära verk om Mohammed som han ursprungligen hade planerat.

Med tanke på den hänryckning som islams grundläggande och heliga artefakt Koranen – denna är alltså ingen samling texter som man kan tolka alltefter behag, utan Guds eget oantastliga verk – bringar de troende kan man inte undgå att finna svenska liberalers relativiserande och välvilliga hållning till denna religion som en smula nedlåtande. Jag tror att denna hållning kan förklaras som ett enkelt kategorimisstag: man identifierar religionen med dess utövare. Invandrade muslimer i nedgångna svenska förorter, arbetslösa och svagt integrerade i eller helt stående utanför det svenska samhället är svaga och utsatta och eftersom man identifierar muslimer med islam betraktas även religionen som svag och utsatt. “Man sparkar på dem som redan ligger”, säger t ex Jan Guillou om farhågor eller kritik beträffande islams roll i det svenska samhället.

Tänk er nu en ung muslim i någon Västeuropeisk gettoiserad invandrargeneration, säg en välutbildad IT-expert (en vanlig utbildning bland muslimska terrorister som det verkar) som inom sig bär en glödhet dyrkan av Koranens lika himlavälvda som uppfordrande verser. Han bär ju inom sig ord som i uttryckskraft kanske kan mäta sig med högstående verk i den västerländska traditionen och naturligtvis med Bibeln, medan hans svenska jämnåriga för det mesta saknar all förankring i sin egen kulturtradition. Jag är naturligtvis medveten om att flertalet muslimska ungdomar som mer passivt ”värvas” till IS ingalunda bärs upp av någon högre religiös och än mindre poetisk sensitivitet men det räcker att en liten elit fångas av Koranens kraft  och kan sprida en gnista av dess  heliga eld för att mana till aktivism. Min huvudpoäng  är att den nedlåtande välvillighet som liberaler i Sverige riktar mot islam är- just nedlåtande, opåkallad och missriktad.

Lägg därtill intensiv indoktrinering av muslimska ungdomar i islamistisk anda i moskéer och i dessa offentligt finansierade ungdomsförbund, kultur- eller idrottsföreningar.

Ställ så denna religiösa, till kamp manande eld som en islamisk aktivist bär i sitt sinne mot den novembergrå, traditionslösa, eftergivande, välmenande och självgoda attityd som han möter i svensk eller annan europeisk offentlighet och allmän liberal debatt. Resultatet av denna kulturkollision är en kombination av att han å ena sidan försöker vinna fördelar genom taktisk anpassning till liberalernas och vänsterfolket genom att överta deras argumentation och å andra sidan hyser ett förakt för svagheten i värdlandets “kultur”. Glöm inte att de flesta  till Sverige invandrande muslimer kommer från det Mellanöstern  som i Thomas L. Friedmans (NY Times ) utomordentliga “From Beirut to Jerusalem” karakteriseras som genomsyrat av en social hållning där varje kompromiss, varje eftergift till motparten är en svaghet och värd förakt. Den som inte utnyttjar varje möjlighet att gynna den egna klanens eller familjens intressen betraktas som mentalt efterbliven och ovärdig gruppens gemenskap. Klaner, familjer, maffiakonstellationer står mot varandra och saknar varje form av folkhemsgemenskap. De generösa västerländska välfärdssamhällena måste i dessa invandrargruppers sinnen upplevas som ymniga trädgårdar med härligt mogna frukter att plockas ned efter behag, och inför ögonen på närmast imbecilla parkvakter.

Jag menar att islam, sådan den framträder i Koranens överhöghet och med rötter i ett kompromisslöst Mellanöstern, må vara en “generös” och storslagen religion, men som ovannämnde Christopher Caldwell konstaterar, ingalunda är Europas religion och än mindre dess kultur.

Under min tid som deskansvarig för Mellanöstern på UDs politiska avdelning i början av 1990-talet fick jag av utrikesminister Margaretha af Ugglas i uppdrag att arrangera ett seminarium om islam. Jag inbjöd ett flertal ledande experter i ämnet, däribland dåvarande professorn i islamologi i Lund Jan Hjärpe. Vad jag minns från detta seminarium var just den jämförelse Hjärpe gjorde mellan muslimernas reservationslöst bokstavstrogna dyrkan av Koranen och den trohet mot Bibelskriftens ord som var vanligt, för att inte säga norm, hos gångna svenska generationer, särskilt på landsbygden:

“Dä står ju i boka” citerade Hjärpe den fromma smålandsgumman; all diskussion var därmed överflödig.

Jämförelsen haltar dock. Fundamentalismen är EN tolkning av Bibeln av flera möjliga. Men islam är helt byggt på Guds eget verk, Koranen, vars texter har absolut giltighet. Därmed, som insiktsfulla bedömare konstaterar, är islam en i sig fundamentalistisk religion.

Vad Bibelns ord beträffar har förvisso Västerlandets sekularisering berövat dem det mesta av deras sälta och dogmatiska tyngd. Liberaler i Väst menar att de sekulariserande krafterna är så starka att även Koranens roll kommer att försvagas, relativiseras och förlora sin tvingande kraft för världens muslimer.

”Fan tro’t” om ni ursäktar. Muslimer upplever, som jag försökt beskriva, i Väst inte en stark sekulär kultur. Och i mötet mellan en, jag upprepar, eftergivande, svag och på sig själv osäker västerländsk kultur  och ett islam vars aktivister resolut och kompromisslöst söker återupprätta den religion som varit i förfall under sekler och definitivt sedan Ottomanska Rikets kollaps, är det islam som kommer att stärka sin dominans över muslimerna. Säkerligen är de flesta av dessa  till den övervägande delen av  personligheten någonting annat än de fullödigt renläriga som en fundamentalistisk religion kräver. Men med stora muslimska kollektiv i gettoiserade förorter ökar antalet islamistiska aktivister liksom deras inflytande – och hotmöjligheter. Flera muslimska debattörer har rapporterat om den växande islamska/islamistiska hegemonin över förortslivet där t o m sharialagstiftning är på väg att utvecklas. Denna utveckling underlättas som nämnts, av politikernas okunnighet och naiva föreställningar om representativitet för den muslimska populationen hos dessa aktivister.

Med andra ord: muslimernas största problem är inte (vi) ”islamofober”. Problemet är islam. Och naiva politiker.

På lång sikt bör Västerlandet kunna återfinna sin kulturella identitet och styrka och sekulariseringen dra det längsta strået. Men, som den store ekonomen John Maynard Keynes lakoniskt konstaterade:

“In the long run we are all dead.”

Människor med musik – och de utan

Det är höst 1975, och jag tillbringar ett tjänstledigt år i Paris med att ta klarinettlektioner, studera musikvetenskap vid Sorbonneuniversitetet (en total katastrof), ligga på soffan och läsa Rimbaud och Baudelaire och försöker övertyga  mig själv och omgivningen att jag förstår särskilt mycket av den franska poetiska symbolismen. Den som däremot gör det är en ung norsk diplomat, John Björnebye, som skrivit en bok om just Rimbaud och även varit knuten till ett franskt universitet. Jag träffade honom igen långt senare i Tokyo där han var Norges ambassadör, gift med en flöjtist som då var tjänstledig från den utomordentliga Oslofilharmonin. Hon berättade att för denne ton- och poesikänslige norrman är musik en livsbetingelse; musiken genomsyrar hela hans väsen. Just då mot slutet 1990-talet, var det Anne Sofi von Otters nyligen utkomna tolkning av Griegs sånger som särskilt fängslade den norske ambassadören: von Otter hade som ingen annan fångat själen i de griegska sångerna. Jag hade ingen svårighet att instämma.

Denne i musik och fransk litterär modernism – och mycket annat – djupt bildade och estetiskt sensible norske diplomat hade inte så många motsvarigheter i den tidens svenska diplomatkår. Egentligen kommer jag mest att tänka på Lars Bergqvist, författare, humanist med studier i b l a Swedenborg, tidigare chef för svenska kulturhuset i Paris, ambassadör i bl a Peking och vid Vatikanen som kombinerar intellektuellt djup, litterär insikt och musikkänsla till en grad som liknar hans norske kollega. Bland en del svenska diplomater kom från 1970-talet den politiska snarare än den estetiska eller intellektuella inriktningen att dominera – i gängse svensk diskussion sedan dess definieras för all del intellektuell som just (vänster)politiskt fokuserat tänkande. Några av dessa politiserande svenska diplomater gick in i det stora partiet och gjorde snabb karriär. Därmed är inte sagt att de inte skulle ha nått stora framgångar – om än i långsammare tempo – även utan att liera sig politiskt; några blev  f ö mina vänner och stöttade mig i min vingliga karriär (som knagglat sig fram utan medlemskap i eller anknytning till något politiskt parti;  på den tiden uppfattades jag som  hållningslöst bohemiskt och intellektuellt diffust och fritt kringflytande någonstans åt vänsterhållet). Den helt dominerande icke-(vänster)politiserade delen av den svenska diplomatkåren bestod av konventionellt borgerliga, professionellt fullödiga och i flera fall framstående företrädare för en svensk ämbetsmannakultur då den var som bäst och gav good-will och prestige åt vår nation. Två av mina chefer i Tokyo, Magnus Vahlquist och hans efterträdare Krister Kumlin förtjänar i det avseendet särskilt omnämnande. Jag minns också med  kvardröjande uppskattning ambassadören under min tidiga tjänstgöring i Algeriet, den kontroversiellt okonventionelle, modige och ofta högst charmerande Harald Edelstam. Den väl närmast ikoniske Gunnar Hägglöf förde, då jag prövades för inträde i utrikestjänsten, in vårt samtal på Dorothy Sayers översättning av Dantes Gudomliga Komedi (jo, jag blev antagen). Andra diplomater enligt den gamla skolan kunde bära en vag likhet med gustavianska hovdignitärer; typiskt nog utgick de flesta från att jag spelade flöjt, ett instrument hörande hemma i förklassicistisk taffelmusik som låg mer i deras smak, medan klarinettens moderna, romantiskt dynamiska klangkaraktär kändes mindre salongsfähigt och kanske något främmande för dessa sentida gustavianer. Den glatt frispråkige Harald Edelstam, vilken det ledande skiktet i utrikesdepartementet inte helt utan anledning ansåg vara en problematisk figur, betecknade för sin del sagda skikt som ”mumrikar”.

Oavsett graden av museal framtoning i den traditionella svenska diplomatkåren berörde den konservative svenskamerikanske statsvetaren Claes G. Ryn i en krönika i Svenska Dagbladet en väsentlig kvalitet då han framhöll hur väl det välutbildade  samhällsskikt den var del av bidrog till bilden utomlands av Sveriges tätposition i världen. Senare ”antielitistiska reformer” av den högre utbildningen har så långt möjligt sökt eliminera dessa kvaliteter och Göran Persson som utbildningsminister fullbordade kvalitetserosionen med kommunaliseringen av det pre-akademiska skolväsendet.

Emellertid, för att återgå till  den politiserande gruppen, så fanns det en och annan tjänsteman som tog den trygga hemvisten i det socialdemokratiska partiet till intäkt för ett rätt långtgående övermod, ibland gränsande till mobbning mot de kollegor som stod utanför den då så självklara vänsterhegemonin – ett övermod, hybris som närdes av den starka socialdemokratiska valsegern 1968, av Palmes hårda politiska profilering och av den allmänna vänstervågen.

En delegation från utrikesdepartementet, ledd av en byråchef för politiska frågor, besöker Paris under min tid där och ambassadören, Ingemar Hägglöf, en person med ett finfördelat och beaktansvärt kulturellt och politiskt perspektiv som imponerade på mig, ger en arbetslunch för delegationen. Jag är inbjuden och känner mig som vanligt, trots att jag befinner mig bland kollegor, som den outcast jag innerst inne är och alltid har varit. Någonstans efter den utsökta huvudrätten får samtalet över bordet där jag sitter – lyckligtvis en bra bit från värdens bortsända – en olustig ton. En renlärig anhängare av Rörelsen som bl a pga av denna sin anhängighet tidigt uppnått hög nivå i sin karriär gick till relativt högljutt verbalt angrepp mot en av chefspersonerna i delegationen. Den senare hade hjärtlöst, och ojämlikt nog, framhöll denne politrukiske inkvisator, beordrat alldeles för mycket övertid på för kort varsel för en sekreterare – det hette förresten  fortfarande “skrivdam” om denna yrkeskategori –  vilket givetvis var oetiskt och i strid med vedertagna sociala och politiska principer. På den tiden motsvarade i det allmänna politiska och mediala klimatet dessa principer dagens predikantmantra om “alla människors lika värde”. Jag upplevde denna oförsynta, grova och ohyfsade verbala mobbning över lunchbordet med obehag.

Jag vill betona att min reaktion då och nu då jag minns tillbaka ingenting hade och har att göra med mina egna politiska preferenser. Översitteri i trygg partipolitisk förankring återfinner man hos “bullies” i alla politiska grupperingar så snart dessa hamnat i maktställning, men som sagt, under sjuttiotalet var vänsterhegemonin, inom eller utanför Partiet överväldigande och spridd inom media (där den fortfarande härskar) och inom offentlig förvaltning. Problemet med denna hegemoni i Sverige är ju att de institutioner som skall bilda en kritiskt granskande motpol, nämligen press och andra media, själva dras med samma ideologiska överbyggnad som de potentater som de kritiskt skall granska. Och nog finner man de värsta exemplen av denna översittartyp främst i kretsar som anser sig företräda en moraliskt föredömlig livshållning, bland politiska och andra världsförbättrare. Mozarts hatobjekt nummer ett, den upplysningsfrälste biskopen i Salzburg, greve Hieronymus Colloredo, som typiskt nog beundrade Voltaire, framträder som representativ gestalt i denna krets (jag har tecknat ett snabbporträtt här).  Och som sagt, för att gå till våra dagar: vem vill riskera utmana en företrädare för “alla människors lika värde”?

För att inte uppehålla mig för länge med det negativa – vilket ju Goethe råder oss att “sky som pesten” – skall jag inte dra upp alltför många exempel på politrukiska och andra mobbare. Gemensamt för denna personlighetstyp är ett sociopatiskt drag med förmåga att när det passar smidigit växla mellan översitteri, grovhet, elakhet och å andra sidan en kamratlig, gemytlig eller jovialisk persona. Jag har haft att göra med högst seniora företrädare för svensk politik och förvaltning, ja med “riksmobbaren” själv då det begav sig; personer som, på ett sätt som kan verka förvirrande och motsägelsefullt på deras motparter, uppvisar diametralt olika beteenden från det ena mötet till det andra.

Inom politik, byråkrati, näringsliv, konst, media etc tar sig ofta denna personlighetstyp sig uttryck i en påfallande smak för intriger, baktaleri, allehanda rävspel. Detta manipulativa sinne för intrigmakeri har ett slags rationalitet över sig – åtminstone i begränsad mening – och kan ibland beskrivas som “machiavelliskt”. Som motpol har jag i en text (inspirerad av Harold Bloom) betecknat Shakespeares Hamlet som typiskt “antimachiavellisk”. Jag har också ihärdigt citerat Lorenzos rader om sfärernas musik i “Köpmannen i Venedig”:

“The man that hath not music in himself

…. is fit for treason, stratagems and spoils”

Sådan är mannen – det är ofta en man – utan musik i sin själ.

Jag har alltså försökt renodla två varandra motsatta personlighetstyper: den med musik i själen och den utan. Det torde ha framgått att jag inte är särskilt förtjust i den i vidare och även överförd mening tondöva typen. Det musikaliska skall naturligtvis inte tolkas för bokstavligt och exklusivt; det finns många individer som utstrålar denna “musikalitet” i sinnet och i förhållandet till andra människor utan att i egentlig mening vara musikmänniskor. Och det finns gott om genommusikaliska mobbare, inte minst inom kretsen stjärndirigenter.

Hur som helst: mina själsfränder torde kunna instämma i Nietzsches konstaterande att utan musik saknar livet mening.

”Anakreons Grab” – Goethes poetiska mirakel

Frühling, Sommer und Herbst genoss der glückliche Dichter;
Vor dem Winter hat ihn endlich der Hügel geschützt

Dessa rader är ett poetiskt mirakel.

Min första tolkning av den mot vintern skyddande kullen var att denna framträdde som något av en bergskam.

Det är, skrev jag, som om naturens omtänksamma “vänlighet” (Albert Camus, Främlingen) framträder i dessa slutrader i Goethes dikt, “Anakreons Grab” och lugnar min oroliga själ, omvandlar dödens isande grepp till ett stilla adagio i de lägre stråkarna; jag anar vinterdagens kvardröjande ljus över den skyddande höjden. Kring Anakreons grav där nere i dalen har vintermörkret nu fallit. Det är en harmonisk sekvens som Goethe frambringar; Vår, sommar och höst är de årstider då denne skaldekonstens, erotikens och vinets (fast Anakreon lär ha varit nykter då han skrev) diktare sjunger om sin livsglädje och lugnet nedanför vinterns skyddande berg är det rofyllda slutet på poetens liv.

Jag associerade med andra ord till aftonens lugn över bergstopparna i Goethes kanske mest kända dikt:

Über allen Gipfeln ist Ruh

Fantasin tycks alltså – som så ofta – ha skenat iväg med mig. Efter att ha sökt något kring vad tyska “Hügel” står för lutar jag nog mer åt att att det är en gravkulle som skyddar Anakreon mot vinterns kyla. Man kan ana ett stråk av vemod i dikten men än mer ett stilla lugn. Är det ålderdomens vinterkyla som gravkullen skyddar glädjens och livsnjutningens diktare från?

Här följer således dikten i dess helhet:

Wo die Rose hier blüht, wo Reben um Lorbeer sich schlingen,
Wo das Turtelchen lockt, wo sich das Grillchen ergetzt.
Welch ein Grab ist hier, das alle Götter mit Leben
Schön bepflanzt und geziert? Es ist Anakreons Ruh.
Frühling, Sommer und Herbst genoss der glückliche Dichter;
Vor dem Winter hat ihn endlich der Hügel geschützt.

Dröj alltså något vid kompositionen. Diktaren/vandraren fäster läsarens blick på den lysande, ja bedårande, något av paradisisk naturidyll som väcker den fråga vilken leder dikten in på slutraderna. Där rosorna blommar, vinrankor och lagerblad är sammanflätade, turturduvan ger sitt lockrop, syrsan spelar: vems grav är det som gudarna så överdådigt försett med denna naturens prakt? Det är alltså skönhetsupplevelsen vid anblicken av naturidyllen som är utgångspunkten för dikten och som leder denna vidare genom den direkta fråga som diktaren eller vandraren ställer, och dess svar. Naturen som sagt, och dikten formligen lyser av de ytfenomenens, objektens skönhet som så starkt berörde Goethe under och efter hans långvariga italienska resa, på samma sätt som och i hemlig förbindelse med hans hänförelse inför den klassiska form som i det italienska solljuset uppenbarade sig för honom:

Mäßigkeit und ein klarer Himmel sind Apollo und die Musen

Poesins klassiska livsrum.

Goethe var i Italien så långt borta från de “dunkelhöljda skepnaderna” (Faust) i det ”barbariska” Norden som man kan tänka sig (om han ansåg sin tids Tyskland vara barbariskt – vad skulle han säga om dagens Sverige?). Men för sitt skapande behövde han ända till sist återvända till dessa spökfigurer som alltså dyker upp i inledningsdikterna i “Faust”. Vistelsen i Italien präglades inte av så mycket produktion,  påpekar Algot Werin. Det erotiska skall vi dock förbigå, men hur som helst ledde vistelsen till uppbrottet från relationen med Charlotte von Stein, hans livs kanske starkaste och djupaste kärleksrelation.

Jag kom som vanligt en bit bort från ämnet men jag tror att man inte nog kan betona vilken stark skönhetsupplevelse vistelsen kring Medelhavet var för Goethe och hur nära den anknöt till hans klassicistiska ideal – mera härom i en tidigare text. Och såväl åskådliggörandet av de oförglömligt fräscha syn- och ljudintrycken som den lysande formstrukturen i dikten – sekvensen av hur synintrycken leder till frågan som sedan besvaras i de kanske stillsamt reflekterande slutraderna (jag skall i en framtida text visa hur mästerligt Goethe varier den språkliga rytmen för att reflektera tankeinnehållet).

Försöker man “översätta” denna Goethes dikt till något slags budskap, symbolik, religiös förkunnelse eller liknande går man naturligtvis bet. Samtidigt som dikten gestaltar en intensiv verklighetsupplevelse med stark närvarokänsla blir dikten som sådan, som objet d’art, icke desto mindre en verklighet i sig. Själva språket i dikten blir som ett konstföremål – säg en antik kruka – och som sådant lika mycket verklighet som vad språket konnoterar. Jag har inte funnit någon egentlig analys av denna dikt på nätet – det mesta handlar om Hugo Wolfs berömda sångtonsättning – men en intressant och inkännande text i Die Zeit  från 1960 går in på detta språkets egenskap av konstföremål i sig. Den språkliga konnotationen i en dikt – “vad den handlar om “ – får en annan dimension, kalla den musikalisk om ni så vill. Komposition och det språkets klangmässiga kontrapunktik som diskuteras i Zeitanalysen i denna Goethes dikt för ju tankarna över till musikalisk form.

Och vill ni veta hur jag stötte på dessa diktrader? Jo de inleder Robert W Gutmans stora Mozartbiografi. Mozart som en musikens Anakreon. Och Goethes motsvarighet i den höga klassiska estetiken. Mozart dog ung.

En sak till förresten, Goethe förmedlar ju, trots stänket av slutgiltighet ett slags hemmets frid i slutraderna, en skyddad vila. Naturens – Albert Camus än en gång – “vänliga” omtänksamhet.  Döden som att till sist komma hem: som hos Hjalmar Gullberg:

För vilsna fötter sjunger gräset
Du går mot hemmet var du går.

Jag läser Tjechov och lyssnar på ”Kreutzersonaten”

“…bland civila i allmänhet finns det en stor del grova, ouppfostrade personer, som saknar all älskvärdhet. Jag blir upprörd och sårad av all grovhet, jag plågas när jag ser en människa
lider brist på finess, mjukhet, älskvärdhet”.

Det är mellansystern Masja, i Anton Tjechovs naturalistiska mästerverk, “Tre systrar”, som uttrycker en väsentlig ton i dramats tema om hur syskonen i en förfinad rysk överklass, i lantlig exil från det sofistikerade stadslivet i Moskva, upplever hur denna klass konfronteras med den nya tiden i förrförra sekelskiftets Ryssland; hur de drömmer om en återflytt till Moskva som symbolen för denna förfining, kultur och skönhet, bort från den prosaiska tristessen, fulheten och grovheten i lantlivet. Och till sist förblir drömmen om Moskva just bara en dröm som aldrig förverkligas. Det gäller inte minst kärleken, i Masjas fall – hon är sedan hon var 18 år gift med den snälle och oändligt triste gymnasieläraren Kulygin – den passionerade hemliga förbindelsen med överstelöjtnant Versjinin som sedan lämnar provinsstaden. Denne är i sin tur olyckligt gift med en mentalt störd kvinna som ideligen gör nya självmordsförsök. Den yngsta systern Irina, som ihärdigast av dem alla uttrycker längtan tillbaka till Moskva, bestämmer sig till sist för att gifta sig – låt vara utan kärlek – med baronen och officeren Tusenbach som dock i fjärde akten dödas i en duell med den bisarre kaptenen Soljonyj. Den präktiga och omtänksamma äldsta systern Olga förblir ungmö. Alla tvingas de överge sina drömmar, som måhända liknar en ibsensk livslögn, för att trots allt söka en mening med sina liv, kanske inom sig själva, inför verklighetens gråa tristess.

Då jag ånyo läser “Tre systrar” – jag har tyvärr aldrig sett stycket på scen (den går just nu i en ny uppsättning på Dramaten, ser jag) – blir jag återigen särskilt betagen i just den hetlevrade, impulsiva och spirituellt överdådiga Masja. Hon personifierar det artistiska, det konstnärliga, det estetiska och man blir inte förvånad över den ömsesidiga passionen mellan henne och den sensible och filosofiskt lagde Versjinin (denne återkommer med förtröstansfulla utläggningar om att i och med mänsklighetens utveckling blir allting bättre om några hundra år, hur trist och meningslös vår tillvaro än ser ut idag.). Masja svär till, tar sig en sup, skrattar mellan tårar, gnolar återkommande på en visa, visslar och dansar. Hon är brutalt kritisk mot den oansenliga och stillösa – och som det kommer att visa sig – även själ- och hjärtlösa Natasja, brodern Andrejs fästmö och sedermera hustru, som på något sätt personifierar den uppkommande klassens egna härskarlater så snart den får chansen. Masjas impulsivitet och färgstyrka finner jag kompositoriskt effektivt kontrastera mot den kompakt gråa tristessen och melankolin i stycket – och därmed förstärker gestaltningen av tragiken i systrarnas liv och drömmar i denna atmosfär.

Masja är alltså konstnärssjälen i dramat och hon är även i egentlig mening en konstnär; hon är utbildad klassisk pianist, om än inte utövande i den provinsiella miljö där pianokonserter inte står högt på dagordningen. Jag föreställer mig Masja då jag lyssnar på Beethovens “Kreutzersonat”, den för violin och piano opus 47 – av flera skäl, varav ett mycket konkret.

Leo Tolstoy fängslades ju uppenbarligen av den passionerade skönheten i “Kreutzersonaten” så starkt att han skrev sin novell med samma titel bärande ett slags antipassions- eller antisextema. Musik kan, menar huvudpersonen i novellen, ha så stark kraft att en persons hela karaktär och beteende kan förändras – även i destruktiv riktning (är denna tanke måhända analog med utläggningen om den mozartska konstens demoni i Thomas Manns “Doktor Faustus”?) I sin med tiden allt djupare religiositet torde Tolstoy ha funnit dylik passion såsom fjärmande människan från godhet och moral i djup mening.  Kanske även övermättnad och ruelse från passionerade, sexuellt intensiva relationer före äktenskapet – som i sin tur kom att utvecklas till att bli extremt olyckligt – med den yngre “Sonya” påverkade Tolstoys senare syn på “kärlek” inom äktenskap som varande hyckleri, och hans förespråkande av avhållsamhet beträffande erotik och sex. Tyvärr hittar jag inte novellen i min bokhylla så jag kan inte närmare gå in på gestaltning och budskap i dess “komposition”; enligt vissa litteraturforskare följde Tolstoy i bärande delar Beethovens arkitektur i skapandet av sin novell, ser jag på Wiki. Novellens huvudperson ser tillbaka på ett svartsjukemord som han begått på hustrun – som just lik Masja var pianist – då han kommer på henne med att spela “Kreutzersonaten” med sin förmodade älskare. Men än mer än denna förbindelselänk – som naturligtvis är anekdotisk och rent slumpmässig – mellan Beethoven, Tjechov och Tolstoy, finns det i Beethovensonaten, egentligen i dess första sats, en passion, intensitet och hetta som får mig att frambesvärja en kvinnotyp som Masja. Och visst lämpar sig den oändligt melankoliska mollvariationen i andra satsen väl som en stämningsbärande musikalisk vinjett till den sorg hos en konstnärssjäl över förlorad stil och skönhet i tillvaron som Masja uttrycker i det inledande citatet.

”Kreutzer” är i sin högspända skönhet, tycker jag, i klass med “Waldsteinsonaten” för piano från ungefär samma period, även om den förra kanske formmässigt inte är lika expansiv som op 53. Här finns med andra ord en storhet och en skönhet som inte i första hand bör jämföras med ett av Tolstoys mindre verk, utan kanske till och med för tankarna till ett storverk som “Krig och Fred” – den ojämförligt starkaste läsupplevelse jag någonsin haft av en roman (inte särskilt originellt, medges, då ju “Krig och Fred” överlag betraktas som det mest högstående romanverk som någonsin skrivits). Men visst förnimmer jag, som jag försökt antyda i denna text, starka estetiska samband, en överensstämmelse i tonfall och stämning, just med Tjechovs drama då jag i dessa oktoberdagar växlar mellan läsningen av “Tre systrar” och lyssnandet av “Kreutzersonaten”.

Det är en raspig inspelning från slutet av 1920-talet med Jaques Thibaud och Alfred Cortot som berör mig starkt.  Här har vi de stora gesternas och utbrottens, de starka passionernas gestaltning i tidens anda, som hos den avslutande stumfilmsepoken. Men här återfinns även virtuositeten – både violin- och pianostämmorna anses vara tekniskt krävande – den stiliserade noblessen i frasering och passager hos de två fransmännen som säkert skulle tilltalat såväl Masja och hennes systrar som Tjechov själv. På köpet får man, tycker jag mig höra, några av Cortots legendariska felspelningar – pianohistoriens vackraste enligt någon kritiker.

Då jag vill ha perfekt ljud utan missade noter går jag till en Super Audio CD med med Anne-Sophie Mutter och Lambert Orkis på DG.

”Kan Europa förbli sig likt med annorlunda invånare där?”

Publicerat på Newsmill oktober 2009

I en kombination av en normativ tolkning av globaliseringen och kvardröjande dåligt samvete för ett rasistiskt kolonialt förflutet hos många länder i Västeuropa – vad Sverige beträffar ett slags ställföreträdande skuldkänsla – har förhärskande synsätt bland politiker och opinionsbildare sedan några decennier varit att det naturligt och moraliskt riktiga är att bejaka utvecklingen mot ett multikulturellt Europa genom att acceptera massmigration från främmande kulturer.

Det skall genast sägas att termen “multikulturalism” i den allmänna debatten används i en speciell mening: anpassning till en monokulturell och – i flera av dess samhälleliga yttringar – intolerant religion, islam, en anpassning som med andra ord leder till multikulturalismens motsats. De nationella intressena må gå isär och de kulturella miljöerna i den muslimska världen må skifta från kärv ökenkultur till sydostasiatiska risodlare – islams dominans över individ och samhälle förblir orubbad. Talet om islams inbördes diversifierade kultur tycks mig – liksom för “mannen på gatan” – något överdrivet.

För många som betraktat de första månfararnas bild på jorden, har denna bild estat sig fast starkare än bilderna från själva månens yta. Den som har vistats långa tider långt utanför hemlandet finner det till sist lika intressant att betrakta detta hemland från sin avlägsna utsiktspunkt som att ytterligare studera sitt främmande värdland – vars synsätt och åskådningar den långvarige gästen alltmer tenderar att ta till sig och göra till sina egna. Har en västerlänning bott tillräckligt länge i Asien, i mitt fall i Japan Thailand och Sydkorea, börjar han eller hon alltmer att betrakta Västerlandet med asiatiska ögon. Paradoxen är att han och hon samtidigt blir alltmer patriotisk ju längre tid och på  ju längre längre avstånd som man vistas från hemlandet.

Det är därför inte svårt för oss utlandssvenskar att förstå att, från japansk eller koreansk eller thailändskt perspektiv, en mängd företeelser och förhållningssätt i de västerländska välfärdsstaterna ter sig som ytterligt exotiska. Mest besynnerligt ter sig nog vårt likgiltiga förhållande till vår egen nation, liksom vår förbluffande tolerans för att inte säga eftergivenhet, inte emot besökare – därvidlag är t ex thailändare mer toleranta och gästfria än vi själva – utan mot alla de immigranter som stannar för gott och som vägrar ta till sig våra grundläggande värden. Och för en bildad Japan som både har sina rötter i och dyrkar sin egen kultur och samtidigt beundrar den västerländska kulturen som något av den mest magnifika estetik och det mest högtstående tankegods som världen frambringat, måste västeuropéers kulturella hemlöshet och än mer deras  ekvivalens eller t om mindervärdeskomplex inför skäligen primitiva, utomeuropeiska kulturyttringar – från turkisk matlagning till indonesisk fiskardans – te sig som en masochistisk flört med rena trivia eller t om kultur:
”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” Om Mona Sahlin är korrekt återgiven, så menar hon antingen att Sverige inte har någon kultur att tala om eller, förhoppningsvis i likhet med mig, att svenskarna inte förmår ta till vara sin egen kultur, vilket gör oss identitetslösa. Förbluffande måste också den bildade japanen finna Fredrik Reinfeldts kulturhistorik:
”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Det första ledet må vara sant, men Reinfeldt implicerar alltså – återigenom om citatet är korrekt – att kulturinflytandet från i förhållande till  Sverige starkt homogena västerländska högkulturer i form av successiv invandring från Tyskland eller Frankrike är jämförbart med invasionen av en för Sverige totalt artfrämmande, och till stora delar även antagonistisk ökenkultur. Själv är jag övertygad om att den dag människoliknande individer på andra planeter i vårt universum lyckas uppfatta radiovågor av en stråkkvartett av Wilhelm Stenhammar  kommer de att bli gröna (som marsmänniskor) av avund, men det har jag nördat tillräckligt om tidigare på Newsmill.

Det råder ingen tvekan om att för en thailändare, eller en japan eller en korean, har begreppet nationalism ingalunda någon negativ laddning utan tvärtom ligger i paritet med familjen eller högre på värdeskalan. Och begreppet nation är starkt kopplad till etnisk homogenitet; det vore utomordentligt svårt att tänka sig t ex Thailand som en “multikulturell” entitet. För att få permanent uppehållstillstånd i Thailand och än mer att bli thailändsk medborgare – vilket lär gränsa till det omöjliga –  krävs att man praktiskt taget helt assimilerar thailändsk homogen beteende- och värdekultur och, inte minst, språket.

I stort sett liknande samband mellan etnisk homogenitet och nationalkänsla finns naturligtvis i Japan och Sydkorea. Och det är den radikala motsatsen till den överhajpade “multikulturalism” som Västeuropas opinionsbildare och politiker ihärdigt försöker inpränta i ett alltmer motsträvig befolkning.
Så mycket om några västeuropeiska egenheter från en outsider som bott långt borta från sitt hemland alldeles för länge.

På annat och närmare håll har en intellektuellt skarpare och vida bättre artikulerad observatör gjort sig hörd. Jag tänker på den kontroversiellt konservative krönikören i Financial Times, New York Times Magazine och Weekly Standard mm, Christopher Caldwell, en lika hårt kritiserad som högt rankad journalist, bosatt i Washington, flitigt berest i Europa. Caldwells tankeväckande, för att inte säga alarmerande, bok från förra året med fokus på den islamska migrationen till Västeuropa “Reflections on the Revolution in Europa” – med denna artikels rubriktext som bokens underrubrik – har som väntat mötts av stark kritik från vänster- och liberalt håll, typ “inget annat än neokonservativa ångestfantasier  om västvärldens förfall” men också av inlevelse, förståelse och positiva omdömen såsom i liberala New York Times (Fouad Ajami och John Vinocur, IHT). Caldwell rör sig i mycket på samma plan som den starkt islamkritiska Oriana Fallaci – som han citerar – visserligen utan att gå så långt som att, i Fallacis fall, kunna beskyllas för rasism, men han har inte kunnat undgå att av sina kritiker betecknas som “islamofob” (vilken islamkritiker kan undgå det?). Caldwell försöker dock ingalunda förminska islams dignitet som religion och noterar att Västerlandets syn på religionen som sådan har växlat under århundradena – Goethe var en av de som betonade den muslimska civilisationens positiva sidor. Men på den centrala frågan om huruvida islam är förenlig med modern västerländsk sekulariserad kultur är Caldwell kompromisslös:
“Islam är en magnifik religion, som också, tidvis under sekler, varit en lysande och generös kultur. Men, trots alla floskler om om motsatsen, är den på intet sätt Europas religion och på intet sätt Europas kultur.”
“Om européerna hade insett, då invandringen från Turkiet, Marocko, Algeriet och annorstädes tog sin början under 1950- och 60-talen, att det skulle uppstå tusentals moskéer överallt i Europa ett halvsekel senare, skulle de aldrig ha tillåt denna invandring”.

Jag kan ha missat något men jag har inte sett mycket diskussion i Sverige kring dessa “Reflections”. Snarare dock än att i övrigt summera innehållet i Caldwells både extensiva och förtätade analys av de anpassningsproblem den islamska immigrationen för med sig – läsare på Newsmill vet redan genom egna observationer och t ex Aje Carlboms utmärkta artikel vad Caldwell talar om – kan det vara värt att kasta en blick på politikers och opinionsbildares sätt att bemöta dessa problem. Det kan sammanfattas kort: antingen undviker man att relatera problem som t ex ökad brottslighet specifikt till invandringen utan beskriver dem som allmänna “samhällsproblem” allmänt “utanförskap” etc,  eller också reagerar man med ren beröringsskräck, såsom karantäniseringen av Sverigedemokraterna.

Därmed har en växande klyfta uppenbarat sig mellan politiker- och mediaetablissemanget å ena sidan och folk i allmänhet  å den andra, som alltmer börjat ifrågasätta det rimliga i att  invandrarna “sätter ett kryss i rutan för obegränsat tillträde till välfärdstaten, men samtidigt kryssar i rutan för befrielse från många av dess förpliktelser “(John Vinocur). Caldwell framhåller än mer att det föreligger ett tydligt  samband mellan ett lands etniska homogenitet och befolkningens vilja att genom skatter solidariskt bidra till sjuka och andra behövande invånare. Med andra ord, klarar det svenska folkhemsbygget en multietnisk befolkningsstruktur?

Vad de europeiska politikerna gör, säger Caldwell, är att “upphöja muslimska påtryckargrupper till pseudoofficiell status och förklara att man därmed frambringar ett islam som avspeglar europeiska värdegrunder”. Det är bara det att, som jag själv exemplifierat tidigare, Europa självt är osäkert över vilka dessa värden är, och har därför hamnat i ett slags “kulturell neutralitet” där den enda  hållning som logiskt återstår  blir att förklara invandring som en framgång och ett kulturellt berikande.
Och resultatet blir att det är islam och inte Europa som går vinnande ut ur kampen om invandrarnas tillhörighet, konkluderar Caldwell.

I slutet av förra året skedde emellertid ett notervärt politikeruppvaknande, rapporterade John Vinocur i en krönika; efter mordet på Theo van Gogh, den mordmärkta parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Alis landsflykt till Amerika och en hel rad av islamistiska övertramp hade det nederländska arbetarpartiet fått nog av Nederländernas långvariga och misslyckade experiment med multikulturell tolerans. Med skärpa, inte minst från partiordföranden Lilianne Ploumen själv, markerades att det nu fick vara slut med försöken att stoppa all kritik mot religion (läs islam). Om muslimer skall välkomnas till Nederländerna så måste de vackert ta seden dit de kommer, var budskapet, inte bära niqab, de måste acceptera att skaka hand etc. Och även om denna markering tyvärr avsevärt tunnades ut vid motionsbehandlingen i våras var signalen viktig, inte minst därför att den kom från vänster, multikulturalismens banérförare framför andra. Multikulturalism eller inte  – man insåg att landet inte kunde tolerera att invandrarna nästan helt behöll så gott som alla inslag av sin tidigare nationalitet samtidigt som man a la carte drog fördel av välfärdsinrättningarna i det nya landet.

Någon anpassning kommer dock alltså inte att ske, om man får tro Caldwell. Han får medhåll av flera islamologer som själva är muslimer: Faoud Ajami  citerar i sin recension av Caldwells bok den framstående egyptiske islamteoretikern Sayid Qutb som otvetydigt hävdar religionens företräde: “vi må bära deras (mottagarländernas) nationaliteter, men vi tillhör vår religion”.

Andra, mer islamkunniga personer  än jag själv må kommentera  den teologiska eller religionssociologiska bärigheten av dylika uttalanden. Skulle t ex ett turkiskt medlemsskap i EU moderera de muslimska befolkningsgupperna i riktning mot sekularisering och anpassning till värdländernas kultur? Eller skulle det tvärtom förstärka religionens supremati genom att den representeras officiellt av en medlemsstat i ett kulturellt hemlöst Västeuropa? Jag tror att den frågan redan har besvarats i denna artikel: “När en osäker, eftergiven och relativistisk kultur möter en kultur som är djupt förankrad, självsäker och styrkt av gemensamma doktriner så är det vanligen den förra som anpassar sig till  den senare”, säger  Caldwell avslutningsvis. Vi vet också att tanken på 100 miljoner turkiska muslimer som fullt integrerade i Europa fyller stora delar av dess nuvarande befolkning med vånda. Det bor redan omkring 20 miljoner muslimer i Europa, varav 5 miljoner i Frankrike, 4  miljoner i Tyskland och 2 miljoner i Storbritannien. Detta antal kan framskrivas till att ha fördubblats kring 2025. Redan nu dominerar muslimer eller strävar att dominera viktiga europeiska storstäder, såsom Amsterdam, Rotterdam, Köln, Londons East End, Leicester och i Sverige kanske Malmö.

Det främlingskap med vilket de europeiska folken upplever den utomeuropeiska massinvandringen har emellertid sått ett hoppingivande frö till en europeisk motkultur, noterar Caldwell. Européerna, har alltmer börjat identifiera sig själva som just européer, just på grund av att de genom massinvandringen fått klart för sig vad som inte är Europa. Möjligheterna till europeisk enighet har därför aldrig varit så stora.

Och förr eller senare kanske de etablerade politikerna tar fasta på hur “verklighetens folk” upplever massinvandringen. Det är val i Sverige om mindre än ett år, en stor mängd svenskar vill inte se sina samhällen förvandlade till orientaliska basarer och det finns ett parti som heter Sverigedemokraterna: go figure.

 

 

Notering

Åter till frågan om en nationell kultur

Med en druckens envishet och besattheten hos en maniker har jag i olika sammanhang hävdat den nationella kulturens idiomatiska egenart. Främst har det gällt musiken där jag menar att den kulturrelativism som nu är på modet i hägnet av allsköns mångkulturalism förväxlar stil med just idiom, eller inre karaktär. Wilhelm Stenhammars Serenad, pianokonserter, symfonier och naturligtvis inte minst romanser må vara aldrig så präglade av tysk senromantisk stil från Brahms och framåt, men låter icke desto mindre omisskännligt svenskt i våra öron – och hjärtan. För att inte tala om Hugo Alfvén. Varje kultur har sin egen inre karaktär och ju djupare den nationella kulturella egenskapen sitter desto starkare är dess idiomatiska uttryck i musik och poesi. Jag har pekat på det engelska idiomet i Ralph Vaughan Williams Pastoralsymfoni,  den ryska själens eko i Anna Netrebkos tolkningar av ryska sånger och det blonda tonfallet i Anne Sofie von Otters svenska romanstolkningar. I poesin har jag utifrån en briljant text av Lars Forssell lyft fram det egenartat svenska om är gemensamt för varandra så olika poeter som  Karlfeldt och Sonja Åkesson. Måleriet har jag inte gett mig in på,  men nog kan jag uppleva det franska sommarlandskapets soldränkta och vindsvepta fält i Monets Kvinna med Parasoll lika starkt som i Debussys Bruyères  eller Ravels Jeux d’Eau.

Image

Begreppet “idiom” är i själva verket mycket välfunnet för att urskilja vad som är genuin egenart i det musikaliska nationella tonfallet. En mångd belägg har nämligen presenterats för att belysa det nära sambandet mellan en nations språk och dess musikaliska uttryck, särskilt med avseende på rytmiken. Jag har har bl a fäst mig vid några rader i hjärnfysiologen Olver Sacks intressanta studie i samspelet mellan musik och hjärna i Musicophilia som jag finner värda att återge:

“Iversen, Patel, and Ohgushi have found strong cultural differences in such rhythmic groupings. In one experiment, they exposed native American English speakers and native Japanese speakers to tone sequences of alternating short and long duration. They found that while Japanese speakers preferred to group the tones in a long-short parsing, the English speakers preferred a short-long parsing. Iversen et al. propose that experience with the native language creates rhythmic templates which influence the processing of nonlinguistic sound patterns. This raises the question as to whether there might be correspondences between the speech patterns and the instrumental music of particular cultures. There has long been an impression among musicologists that such correspondences exist, and this has now been formally, quantitatively studied by Patel, Iversen, and their colleagues at the Neurosciences Institute.

”What makes the music of Sir Edward Elgar sound so distinctively English?” they ask. ”What makes the music of Debussy sound so French?” Patel et al. compared rhythm and melody in British English speech and music to that of French speech and music, using the music of a dozen different composers. They found, by plotting rhythm and melody together, that ”a striking pattern emerges, suggesting that a nation’s language exerts a ‘gravitational pull’ on the structure of its music.”

The Czech composer Leos Janaéek, too, was greatly exercised by the resemblances between speech and music, and he spent more than thirty years sitting in cafes and other public places, notating the melodies and rhythms of people’s speech, convinced that these unconsciously mirrored their emotional intent and states of mind. He attempted to incorporate these speech rhythms into his own music—or, rather, to find ”equivalents” for them in the classical music grid of pitches and intervals. Many people, whether or not they speak Czech, have felt that there is an uncanny correspondence between Janacek’s music and the sound patterns of Czech speech.”

Alltså: “en nations språk utövar en gravitation på strukturen hos dess musik”. Det förklarar – vilket jag har hänvisat till tidigare – varför en så ultramodernistisk och abstrakt fransk tonsättare som Pierre Boulez finner ett starkare släktskap mellan den franske 1700-talskomponisten Couperains rokokonusik och Boulez egna verk än mellan dessa och nutida modernister av andra nationaliteter, såsom Nono, Stockhausen etc.

Konstens, särskilt musikens och poesins nära samband med det nationella språket – och därmed nationen som sådan – är således bekräftat. Inte minst i detta avseende är mångkulturalismens förnekande av en genuint svensk nationell kultur ogrundat.

train-smoke-1900

 

Rädda Barnen bör hålla sig till barnen och glömma värdegrunderna

Det är långtifrån allt jag uträttade under min tid i den svenska utrikesförvaltningen som jag ser tillbaka på med någon större tillfredsställelse och än mindre med någon stolthet. Men jag är rätt nöjd med den kreativitet som jag lyckades utveckla för att hålla mig undan de chefskurser i “värdegrunder” med vilka UDs personalledning sökte inpränta moral och allmän förträfflighet i den svenska diplomatkåren från slutet av 90-talet. Sedan dess har detta “värdegrundsarbete”, som jag ser på nätet, spridit sig till nästintill varenda offentlig institution, allehanda stiftelser, organisationer såsom inte de minst de fackliga, landsting, länsstyrelser och kommuner. Begreppets epidemiska spridning är med andra ord lika bred som möjligheterna att tolka detsamma är mångfaldiga – och därmed att utnyttja det i manipulativa och politiserande syften.

Värdegrundsbegreppet har synbarligen om än diffust sina rötter i två huvudgrenar i västerländsk kultur, kristen respektive humanistisk etik med föreställningar om okränkbara mänskliga rättigheter etc, men dess tillämpning i dagens svenska offentlighet avspeglar på intet sätt den enorma komplexitet, för inte säga de motstridigheter och konflikter som präglat den västerländska diskussionen –  diskurs heter det visst nuförtiden –  om etik, normer och moral alltsedan antiken. Kritiker mot värdegrundsbegreppet har också pekat på en etnocentrisk västerländsk inskränkthet i dess genealogi och menar att även andra kulturer har bidragit till att utveckla synen på etik och moral, men den diskussionen överlåter jag åt idéhistoriker och fackfilosofer att föra.

Problemet med värdegrundsarbetet – förutom att det drar extremt höga konsultarvoden (100 miljoner kronor för ett projekt för försvaret har nämnts) och att kurserna är en intellektuell pina för deltagarna att genomgå – är att högtflygande allmänna, svårdefinierade begrepp som “människors lika värde” etc med persuasiv konnotering och i manipulativt syfte, ställs mot handlingar och ställningstaganden i sakfrågor som kan motiveras av en mängd skäl, pragmatiska, ekonomiska, välfärdsmässiga, nationella och andra vilkas kopplingar till grundläggande principer om människovärde och dylikt är långtifrån givna. Dessutom hamnar den ena värdeprincipen ofta i konflikt med den andra. Mest flagrant är motsägelsen mellan den universellt antagna principen om den fundamentala rättigheten till tanke- yttrande- eller åsiktsfrihet och å andra sidan tvånget för medlemmar i en organisation eller på en arbetsplats att följa de värdegrunder, ofta av rent politisk art som de beträffande invandring, mångkultur och islamisering, som stipulerats.

Det är mot den bakgrunden som jag, tyvärr utan att längre förvånas, noterar hur en idéell organisation som Rädda Barnen utnyttjar detta svävande begrepp för att – outtalat eller icke är irrelevant i sammanhanget – delta i den alltmer omfattande politiska kampanjen mot det sakinnehåll som i Sverige monopoliserats av ett politiskt parti, Sverigedemokraterna. “Rädda Barnens värdegrund skiljer sig fundamentalt från Sverigedemokraternas värderingar”, anser ordföranden i organisationen som inte tillåter aktiva Sverigedemokrater att vara medlemmar.

Jag hyser ingen samhörighet med eller omsorg om Sverigedemokraterna med dess tvivelaktiga förflutna, som sådana. En särskild diskussion har visserligen förts där forskare som Andreas Johansson Heinö (Timbro) och om jag minns rätt skribenten Mauricio Rojas ifrågasatt beteckningen rasism och främlingsfientlghet som anses motivera extremiststämpel på Sverigedemokraterna men jag tar här inte ställning i den debatten. Däremot delar jag i många stycken, tillsammans med en icke oväsentlig del av den svenska befolkningen, partiets kritiska syn på svensk invandringspolitik. Eftersom inget annat politiskt parti framför denna kritik innebär Rädda Barnens bojkott av SD att man vill inte veta av personer eller rörelser som överhuvudtaget hyser mer kvalificerade invandringskritiska synpunkter.

I samma exkluderande anda framhåller generaldirektören för organisationen enligt Svenska Dagbladet att “framför allt är Sverigedemokraterna emot det multikulturella samhällsbygget”. Som framgår av svensk och framförallt internationell debatt är mångkulturalismen ett minst sagt kontroversiellt och enligt många (inklusive mig själv) ett på det hela taget misslyckat projekt. Om inte annat innebär ju mångkulturalism i svensk tappning att man i liberala och vänsterpräglade kretsar tillämpar en relativism som blundar för eller t om anser sig böra “respektera” kulturer där inte minst de barn som Rädda Barnen har till uppgift att värna om far extremt illa. Denna relativism är den svenska mångkulturalismens mest typiska kännemärke och största inre motsägelse. Ty, som ledande internationella debattörer, bland andra Christopher Caldwell, har visat, för att mångkulturalism överhuvudtaget skall fungera krävs en stark nationell enhetskänsla (som den amerikanska) och en enhetlig nationell makt under villken de importerade kulturerna måste integreras.  Det är motsatsen till vad som gäller i det svenska mångkulturprojektet där nationalkänslan är svag och dominerande invandrade kulturer såsom den islamska i hög grad söker och i många fall uppmuntras att hålla fast vid sin egenart och sina värdenormer. I slutändan hotar i ett sådant projekt ett balkaniserat, hobbesianskt samhälleligt kaos med ständiga  identitetspolitiska konflikter, analogt med  en ”förlorad stat” där krigsherrar och klaner strider om makten.

Det är m a o anmärkningsvärt att en idéellt grundat organisation med stark internationell anknytning och tradition som Rädda Barnen i så hög grad ansluter sig till den i ett internationellt perspektiv närmast som extrem betraktade svenska mångkulturalismen, fylld av inre motsägelser och spänningar som den är. Än mer anmärkningsvärt är att denna organisation åberopar överordnade långsiktiga universella värden om barnens rättigheter samtidigt som den trendmässigt tar ställning mot ett bona fide demokratiskt parti utan att ange konkret evidens om hur partiet bryter mot dessa rättigheter men genom denna typiska – än en gång manipulativt persuasiva – hänvisning till “värdegrunder”.

Nu är det uppenbarligen inte första gången som Rädda Barnen uppvisar denna ängsliga anpassning till dagsaktuella politiska trender. Erik Helmerson har i Dagens Nyheter uppmärksammat hur ordföranden i Rädda Barnens ungdomsförbund vill göra hudfärgen till villkor för att man skall kun na uttala sig om rasism. “Problemet är att större organisationer, som massmedier, partier och rörelser som Rädda Barnen, gärna ängsligt plockar in (dessa debattörer) som ett bevis på att man hänger med i de senaste politiska trenderna” (DN den 3 mars 2014). Nej Rädda Barnen är som sagt inte ensamt därvidlag. Brandkårsfolk, fackorganisationer, brevbärare, vårdinrättningar – dess lika oreflekterade som trendkänsliga företrädare hasplar så snart tillfälle ges ur sig likt megafoner som förprogramerats av medieeliten sina bekännelser till “alla människors lika värde”.

Värdegrundskonsulterna gapskrattar hela vägen till banken.

DSC01477